Sida:Gustaf II Adolf.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
204
GUSTAF ADOLFS AFRESA.

andra sidan kunde han ej heller underlåta att oupphörligen ställa för ögonen Sverges utblottade tillstånd, kejsarens mångdubbelt betydligare stridskrafter och den derföre troligtvis olyckliga utgången; hvilka skäl åter voro för Gustaf Adolf lika svåra att vederlägga. Slutligen skref denne sednare: Hvad som kan uträttas eller icke, det vet allena Gud, hvilken gifver vilja att begynna och kraft att fullända, om saken till hans ära och vår salighet lända kan. I kunnen lättare visa hindren, än jag möjligheten; hvarföre jag också heldre vill i verkligheten framdeles utföra, än här i förväg på papperet framställa min föresats. Oxenstierna gaf vika, betraktande det som en dispositio divina. Konungen, sade han, är dertill drifven af en mägtig ande, den ingen motstå kan. — Det blef beslutadt att angripa kejsaren i Tyskland, och det redan 1629. Anfallet uppsköts, under det att Gustaf Adolf vid Lybeck gjorde ännu ett försök till en fredlig förlikning. Men då Wallenstein skymfligt bortjagade svenska sändebuden och kejsaren sände Arnheim till Polen, blef kriget för följande året oåterkalleligen beslutadt; men, skref konungen, från denna stund väntar jag ingen enda lugn timma mer under hela min lefnad; och vid sin ankomst till Stockholm utsåg han derstädes uti Riddarholmskyrkan platsen för sin blifvande graf.




FYRATIONDEFÖRSTA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS AFRESA.

Konungens och Axel Oxenstiernas bekymmer började i mån af farans annalkande sprida sig inom först rådet, sedan riket. Per Brahe och Johan Skytte, hvilka i hög grad ägde konungens förtroende, sökte i början att