gränsor: detta allt dock icke utan mycken tvekan och oro hos båda. Gud är mitt vittne, skref konungen, huru högt fäderneslandets och undersåtares nöd går mig till sinnes; dock tyckes mig bättre träda faran modigt under ögonen och föra kriget på främmande botten, än släppa fienden inom våra egna landamären, dit han eljest otvifvelaktigt kommande varder. Oxenstjerna skref till rådet: När jag betraktar denna förestående fejd, fiendens segrande magt, fäderneslandets fattigdom, krigets medel, början, skiften och möjliga utgång, då resa sig håren på hufvudet. Ho är den, som icke skulle ett sådant undvika, derest det möjeligt vore? Men efter Gud låtit oss födas i en sådan tid och satt oss till konungens och fäderneslandets rådgifvare, så böre vi uppsöka icke endast farorna, utan ock medlen att dem öfvervinna. Härtill räknar jag förnämligast att hålla fienden från fäderneslandet o. s. v. — I denna sak voro Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna ense, hvarföre också Stralsund genast blef undsatt, men en annan fråga återstod, nemligen huru och på hvad ställe kriget skulle föras. Gustaf Adolf ville, att man redan 1629 skulle föra hufvudstyrkan till Tyskland. Oxenstierna deremot trodde, att man borde fortsatta anfallskriget i Preussen, der man redan innehade fästningarna och kände landet, och deremot nöja sig med att besätta Stralsund och genom denna stadens understödjande sysselsätta kejsaren, liksom man förut under konung Johans tid genom Rewels ihärdiga försvarande hade hejdat ryska magten. Det sågs tydligt, att Oxenstierna af en nästan medvetslös farhåga sökte i det längsta undvika den fruktansvärda kampen. Konungen icke så. Kriget, en gång oundvikligt, borde börja ju förr desto heldre; innan ännu hela Tyskland blifvit ohjelpligen bundet under oket. Just den omständigheten, att Gustaf Adolf gick anfallsvis till väga, skulle öka modet hos både eget folk och bundsförvandter. Konungen och hans vän vexlade angående dessa angelägenheter flera förtroliga och vidlyftiga bref. Oxenstierna kunde omöjligen vederlägga konungens skäl för anfallskriget. Men å
