Sida:Gustaf II Adolf.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
212
GUSTAF ADOLFS LANDSTIGNING I TYSKLAND.

hvars fästningsverk straxt uppkastades. Emedlertid inbröt skymningen. Då sågs från alla sidor skenet af brinnande byar; de flyende kroaternas helsning. Vid detta rysliga ljus fortsattes utskeppningen hela natten igenom. Om morgonen voro redan elfva regementer i land. Snart följde trossen och artilleriet, hvarpå fartygen återvände till Stockholm för att hemta ytterligare förstärkningar.

Uti Tyskland och serdeles vid kejserliga hofvet väckte Gustaf Adolfs ankomst på långt när icke det uppseende, som saken visade sig förtjena. Ferdinands oafbrutna lycka hade gjort både honom och hans vänner öfvermodiga. Den, som öfvervunnit konungarna af Böhmen, och Danmark och så många furstar och frejdade fältherrar, hoppades att utan svårighet besegra den nya och föga mägtiga fienden. I Wien skämtade man öfver Gustaf Adolf och hans anspråk att likasom Europas öfriga konungar kallas Hans Majestät. Snö-Majestätet, sade man, skall smälta, ju mera det nalkas söderns sol. Då man i Regensburg lemnade Ferdinand underrättelsen om konungens landstigning, yttrade han helt likgiltigt till några af de närvarande furstarna: Vi hafva åter fått en småfiende[1] på halsen. I enlighet med dessa tänkesätt bedrefvos rustningarna lamt och kraftlöst. Det var just samtidigt med Gustaf Adolfs landstigning som kejsaren afskedade Wallenstein och dess troppar. Man tviflade intet ögonblick, att ju Tilly och dess här skulle vara mer än tillräcklig för svenskarnas fördrifvande. Äfven den gamle härföraren tycktes anse Magdeburg mera angeläget än Gustaf Adolf, och lemnade denne sednare helt och hållet åt Conti. Men också Conti var lika öfvermodig. Gustaf Adolf, sade han, har i Preussens skogar borttappat alla sina lagrar. Han lade sig derföre sjelf med hufvudstyrkan orörlig nere vid Stettin och brydde sig icke ens om att söka hindra konungens landstigning. Hans befäl, lefvande i lättja och öfverflöd, omtalade med förakt svenska härens fattigdom och torftighet, samt huru dess

  1. Feindlein.