Sida:Gustaf II Adolf.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
213
GUSTAF ADOLFS LANDSTIGNING I TYSKLAND.

officerare vid lediga stunder sjelfva lagade sina strumpor. Sådana lappare, mente man, skulle snart på sina nylappade strumpor taga till fötterna, då de mötte verkliga soldater. Det enda som väckte några farhågor var sällsamma rykten, af de vidskepliga katolikerna utspridda och trodda. Svenska konungen, sade man, har i sin här många lappar, trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten.

Äfven svenska soldaterna gjorde sig åtskilliga egna föreställningar om det stundande krigståget. Ibland annat berättas, att de nyss utskrifna knektarna tyckte sig genom seglingen öfver Östersjön hafva tillryggalaggt en så omätlig lång väg, att det numera icke kunde vara långt igen till Rom. De började derföre straxt fråga tyska bönderna om genaste vägen till denna stad, och yttrade serdeles stor lust att ofördröjligen tåga dit och tukta påfven, deras och deras fäders gamla fiende.

Sedan folket under två dagars hvila hemtat sig_från sjöresans besvärligheter, gaf konungen befallning till uppbrott. Under föga motstånd utbredde sig svenskarna öfver Ysedom och Wollin, samt eröfrade Wolgast, Camin och Golnow. Öfverallt voro de kärkomna, emedan Gustaf Adolf vidmagthöll en allvarsam krigstukt, så att ingen af hans soldater vågade tillåta sig den ringaste våldsamhet. Tvärtom hände ofta, att än konungen, än soldaterna sjelfva af frivillig barmhertighet delade sina knappa munförråder åt det alldeles utplundrade och uthungrade landtfolket. Lika mycket beundran väckte svenskarnas egen tarflighet och arbetsamhet; hvarje soldat var en skicklig skansgräfvare, och man såg tropparna efter fulländadt dagståg hastigt och viligt uppkasta sina förskansningar för natten. Konungen sjelf deltog i alla mödor och försakelser, samt uppmuntrade folket till tålamod och ihärdighet, samt mildhet mol innevånarne. De förde nu krig, sade han, icke blott för egen, utan för det olyckliga tyska folkets skull; icke att förtrycka det, utan tvärtom att förhjelpa det till fred och frihet, så andelig sam verldslig. Nyligen hade de med svenskt mannamod kufvat Polens likasom