Sida:Gustaf II Adolf.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
216
STETTINS ERÖFRING.

brådskan en trumslagare till konungen, med antydan att draga hären tillbaka; eljest skulle stadens kanoner börja spela. Trumslagaren utförde sitt uppdrag. Hvem har skickat dig? frågade Gustaf Adolf häftigt. Öfverste Damitz, svarade budet. Hälsa Damitz, sade konungen, det jag icke är van att genom tolk underhandla med sådana karlar som han! Förlägen öfver detta svar, begaf sig Damitz sjelf ofördröjligen ut till svenskarna. Han bad på det enträgnaste, att staden måtte förskonas från svensk besättning; erinrande tillika om den trohet hertigen var skyldig sin kejsare. Gustaf Adolf anförde deremot: att han kommit, icke som fiende, utan som vän och befriare från de kejserligas förtryck o. s. v. Slutligen begärde han få tala med hertigen sjelf. Medan sändebudet för denna orsak återvände till staden, språkade Gustaf Adolf vänligt och förtroligt med stettinerboarna, hvilka till stort antal, serdeles af qvinnokönet, strömmat ut för att se och beundra den efterlängtade hjelten. Borgmästaren sjelf hade af nyfikenhet följt svärmen. Gustaf Adolf, som fick veta det, tillkallade och försäkrade honom om sina fredliga afsigter mot tyskarna. Han hade kommit, icke som en ärelysten furste, utan blott som en soldat, för att beskydda dem mot röfvare och förtryckare. Under samtalet nödgade han den gamle borgmästaren att påsätta hatten. Denne, likasom hela menigheten, blef alldeles hänryckt af den svenska konungens mildhet och nedlåtenhet.

Ändtligen ankom gamle Bogislaus, för sjuklighets skull åkande i en vagn. Gustaf Adolf mötte honom med förekommande höflighet på halfva vägen. Efter de första vänskapliga helsningarna höll konungen ett utförligt tal, hvari han sökte visa, att han icke kommit såsom fiende hvarken till Tyskland i allmänhet, eller Pommern enskildt, utan endast för att befria båda från kejsarens förtryck; begärde alltså, att hertigen ville lemna honom som vän inträde i Stettin, hvaremot han heligt lofvade att innevånarne skulle af hans troppar alldeles icke oroade blifva. Hertigen begärde och erhöll tillstånd att med sina rådsherrar gå afsides och öfverväga saken. Om en stund