Sida:Gustaf II Adolf.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
215
STETTINS ERÖFRING.

sysselsatt med krigshärens inskeppning, och erhöll på alla sina föreställningar intet annat besked än de orden: att konungen ämnade komma, och sjelf gifva hertigen utförligare och muntligt svar. Bogislaus kom nu mellan tvenne eldar, svenskarna och österrikarna, fruktande icke utan skäl hos båda hemliga afsigter på det blifvande hertigliga arfvet. I hjertat gynnade han visserligen svenskarna; men vågade ej visa det af fruktan för de kejserligas hämnd. Han beslöt att förblifva neutral; och blef derföre angripen af båda. Conti gjorde ännu ett försök att genom öfverraskning bemägtiga sig Stettin; men det upptäcktes och misslyckades; hvarpå han tågade upp mot Anklam för att hindra svenskarnas i dessa nejder väntade infall.

Gustaf Adolf, noga underrättad om de kejserligas rörelser, ville begagna denna deras frånvaro och under tiden företaga ett raskt anfall mot samma Stettin. Med största skyndsamhet samlade han vid Lebbin 100 smärre fartyg och en betydlig styrka, ämnande derifrån segla rakt på Stettin och bemägtiga sig denna stad, innan Conti kunde hinna till undsättning. Redan voro både folk och artilleri inskeppade, men en häftig motvind stormade öfver Grosse Haff och hindrade afseglandet. Gustaf Adolf blef ledsen och otålig. Slutligen gick han ned till stranden och ombord på flottan. I samma ögonblick stillades stormen och vinden sprang öfver till nordan. Hela krigshären, hänryckt af glädje, tyckle sig i denna omständighet se, huru himmelens hand följde deras hjelte. Denne befallde i ögonblicket ankare och segel hissas. Vinden blef utmärkt gynnande. Inom två timmar hade flottan tillryggalaggt sex mil och ankrade klockan två eftermiddagen den 10 Juli vid Oderburg, en half mil från Stettin, hvarest ingen visste ett ord utaf, förrän svenska lösen dånade öfver strömmen. Gustaf Adolf förde folk och artilleri skyndsamt i land och uppförde dem i full slagordning på det så kallade Bleket, en åttondedels mil utom staden.

Uti hertigliga hofvet uppstod en förfärlig villervalla. Öfverste Damitz, anförare för besättningen, skickade i