Sida:Gustaf II Adolf.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
221
FÖRSÅT MOT GUSTAF ADOLF.

blifvit förvärfvade, beslöt han att påskynda sitt förrädiska förehafvande och afvaktade endast lägligt tillfälle dertill. En dag ämnade Gustaf Adolf rida ut för att närmare undersöka det kejserliga lagret, och gaf befallning åt sjuttio finska ryttare att följa med som betäckning. Detta hörde Del Ponte och smög straxt undan för att i enlighet dermed vidtaga sina mått och steg; men litet före afresan befallde konungen, att tre fanor ryttare och ett kompagni fotfolk ytterligare skulle på något afstånd följa tåget. Till Gustaf Adolfs lycka blef Del Ponte okunnig om denna sista åtgärd, ty han hade straxt i sporrsträck ilat förut till Gartz, der han af Conti utbad sig 1500 neapolitanska kurassierer, hvilka han gömde vid båda sidorna af en hålväg som Gustaf Adolf med sin lilla tropp skulle rida igenom. De erhöllo befallning att, om möjligt vore, taga konungen lefvande, för hvilken orsaks skull de icke borde aflossa några skott, också för att icke väcka ändra svenska ströftroppars uppmärksamhet. Gustaf Adolf med sina finnar kom helt obekymrad nedridande uti dälden, då på en gång bakhållet bröt fram från alla sidor. Svenskarna slöto sig rundt om konungen och gjorde ett förtvifladt motstånd. Flere gånger drefvo de tillbaka den mer än tjugu gånger starkare fienden, hafvande också den serskilda fördelen att nyttja både skjut- och hugg-gevär, då italienarne endast använde de sednare. Del Ponte och hans folk blefvo otålige. Svenskarnas skjutande kunde redan väckt andra troppars uppmärksamhet, och striden började blifva mera långvarig och blodig, än man väntat. Dröjsmålet och förlusten af mången tapper kamrat retade neapolitanerna, så att äfven de började nyttja sina eldgevär. Kulorna spridde snart död och förödelse uti den lilla svenska hopen. Konungens häst blef skjuten, men under det häftiga handgemänget kunde ingen af ryttarne komma åt att lemna honom någon i stället. Den ene efter den andre föll uti den glesnade ringen; slutligen blef konungen sjelf, ehuru efter tappert motstånd, tagen. Den fiendtliga ryttaren visste dock icke värdet af sin fångst, utan skulle just öfverlemna den åt Del Ponte, då det efterföljande