Sida:Gustaf II Adolf.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
225
PASEWALKS FÖRSTÖRING.

Svenskarna ryckte i början ut till deras möte, men drogo sig efter någon skärmytsling tillbaka inom murarna, finnande fienden vara alltför öfverlägsen. Det var Götz sjelf med 3000 man. Han befallte sitt folk genast löpa till storms. Besättningens ringa antal gjorde det omöjligt att försvara de vidlyftiga verken, och efter en kort strid hade fienden inträngt i staden, der ett ännu skarpare fäktande uppstod, icke slutande förr, än den sista svensken fallit. Nu beslöt Götz att låta staden umgälla dess dröjsmål med betalningen, dess benägenhet för svenskarna. Den lemnades till plundring. Detta var tecknet till de rysligaste uppträden. I början visade sig förnämligast plundringsbegäret, och officerarne sjelfva instörtade i de förnämsta husen, tvingande med hotelser, med tumskrufvars påsättande och dylikt, innevånarna att framtaga den redbara egendom, som ännu kunde vara gömd, hvaremot de erhöllo löfte att sedan lemnas i fred. Men då det dyrbaraste på sådant sätt var bortskrapadt, och befälet med mättad vinningslystnad åter aflägsnade sig, utbröt den råa soldathopens raseri och djuriska lynne i sin fulla vederstygglighet. Befälet hade tagit det redbara rofvet, soldaterna höllo sig i brist på annat till sämre varor. De ryckte kläderna af både män och qvinnor; misshandlande, oftast mördande de förre, trupptals våldförande de sednare, af alla åldrar och stånd, lemnande dem förstörda och nästan liflösa på gatorna mellan männernas blodiga kroppar. Rofvet utfördes till lägret, jemnte de skönaste qvinnorna, hvilka för en ringa betalning köptes och såldes fram och tillbaka bland soldaterna. Så fortforo de uti vildt raseri d. 7, 8 och 9 Seplember, under hvilken tid flere qvarter hade nedbrunnit, dels antände af våda, dels med flit. Af en lycklig slump var dock ännu en betydlig del af staden skonad från lågorna. Den 10 gaf Götz befallning, att äfven denna skulle tändas. En af stadens prester, ännu af händelse vid lif, ehuru sårad och illa misshandlad, begaf sig vid underrättelsen härom till öfversten, och besvor honom att unna de olyckliga

Fryxells Ber. VI.15