Sida:Gustaf II Adolf.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
232
UNDERHANDLINGAR OM VINTERQVARTER.

stillestånd. Han sjelf är outtröttelig, ock uthärdar lätt alla olägenheter, hunger, törst och köld, sofvande lika i drifvan som i sängen. Det är naturligt, att befäl och soldater icke äro granntycktare. De, som året om hafva kämpat mot ryssarna högt uppe i det isiga norden, lära, icke för Tysklands vintrar krypa till eldbrasan. Vi svenskar äro nemligen soldater både vinter och sommar, och inga svalor, hvilka icke våga visa sig, förr än snön är borta.

Efter detta svar afbröts hela underhandlingen, och enhvar återvände till de sina. Gustaf Adolf gillade helt och hållet den svenska öfverstens ord, ty han hade just beredt sig på ett vinterkrig. Hans soldater voro försedda med pelsfodrade liftröjor och rika förråder; och från Preussen, Sverge och alla sidor strömmade förstärkningar till hans lager, då deremot Contis här dag för dag försvagades. Jag ämnar uträtta mer i vinter, sade konungen, än under hela sommaren; och för att visa detta, företog han i början af December ett ströftåg inåt Vor-Pommern och slog der, med 3000 man, hertigen af Savelli, som anförde en dubbel styrka.

Torquato Conti hade länge varit ledsen vid ett krig, der föga penningar, än mindre ära, kunde vinnas. Under förevändning af sjuklighet begärde och erhöll han afsked, och reste derefter med sina hoproffade skatter till Italien, hvarest han blef general öfver de påfliga tropparna. I Tyskland hade han genom girighet och plundringar allmänt ådragit sig namnet satan. Protestanterna gjorde sig qvicka öfver hans sednare tjenstebefattning och påstodo, att den nya förbindelsen var serdeles passande: Påfven var fursten, och satan hans general.