Sida:Gustaf II Adolf.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
233


FYRATIONDENIONDE KAPITLET.
ERÖFRINGEN AV GREIFFENHAGEN OCH GARTZ.

Efter Torquato Conti utnämndes till befälhafvare öfver de kejserliga tropparna Hannibal von Schaumburg, en tapper och hederlig, men föga snillrik man, hvilken dock genom mod och duglighet arbetat sig upp till fältmarskalksvärdigheten. Han fann hären uti bedröfligt tillstånd; regementerna genom rymning och sjukdom knappt halftaliga; återstoden nästan helt och hållet upplöst och vand vid det rysligaste sjelfsvåld. Soldater och officerare sammanrotade sig till verkliga röfvareband. Emedan Brandenburg skulle anses som ett vänskapligt land, vågade de inom dess gränsor icke öppet utöfva sina illbragder. Förklädda tågade de derföre ut under nattens mörker och plundrade vägfarande, likaledes herr- och prestgårdar samt förmögnare bönder, mördande, skändande, brännande utan förskoning. På sätt och vis hade kejsaren sjelf gifvit anledning till dessa våldsamheter. Sedan Wallensteins tid var han nemligen van att icke betala något till sin krigshärs underhåll. Detta kunde någorlunda låta göra sig, så länge de segrande tropparna beständigt framträngde genom rika, förut outplundrade länder och kunde lefva på deras bekostnad. Nu inträffade motsatsen. De jagades tillbaka till redan förut förstörda nejder, hvarest snart en verklig nöd dref den vildsinta soldaten till det yttersta. Schaumburg var en i själ och hjerta redlig man. Han såg med djupaste sorg tillståndet i sin nya krigshär. Till Tilly skref han ofördröjeligen och begärde undsättning både i manskap och förråd, samt försäkrade, att han eljest med 4000 man till häst och 8000 till fot, den enda öfverlefvan, icke längre kunde försvara sig. Till krigsrådet i Wien talade han allvarsammare och begärde ordentligt underhåll åt soldaterna, eljest anhöll han om tillstånd att begifva sig från hären. Hans tyska hjerta kunde ej längre