Sida:Gustaf II Adolf.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
237
FÖRBUND MED FRANKRIKE.

Frankrike; denne sednare åter motsatsen. Till dessa verkliga oenighetsfrön kommo åtskilliga inbillade; förorsakade förnämligast af franska hofvets öfvermod. Dess sändebud, Charnacé, kallade uti sina skrifvelser Gustaf Adolf för Hans Kongl. Värde, nekande honom den då redan allmänt brukliga titteln af Hans Kongl. Majestät. — Det var, sade han, skilnad på konungslig purpur; den ficks ej alltid för samma pris. Härmed åsyftade han, att Gustaf Adolf, såsom vald konung och dertill af ny ätt, icke kunde hafva samma anseende och majestät, som det öfriga Europas ärftliga och från urgammalt konungablod härstammande regenter. Vid ett annat tillfälle, men af samma orsak påstod han, att Ludvig den trettondes namn borde beständigt sättas framför Gustaf Adolfs och icke vexelvis, som eljest brukades. På alla dessa invändningar svarade Gustaf Adolf, att mellan konungar finnas inga andra företrädesrättigheter än den personliga förtjensten. En annan gång hade Charnacé uti förslaget låtit inflyta orden: Frankrikes beskydd. — Gustaf Adolf lät svara, att han ej kände någon annan beskyddare, än Gud och sitt svärd. Han vägrade att underkasta sig och Sverge dessa förnedrande vilkor, afbröt underhandlingen och började helt och hållet på egen hand det vidtutseende tyska kriget. Han iakttog nemligen icke ogerna tillfället att visa sjelfständighet, för att, i händelse företaget lyckades, sedermera kunna högre stegra sina fordringar. Gustaf Adolfs oafbrutna framsteg hade nu mera gifvit både anseende och bundsförvandter; landtgrefven af Hessen, hertigarna af Pommern och Luneburg, erkebiskopen af Brehmen och administratorn af Magdeburg ingingo alla efter hvarandra mer eller mindre nära föreningar med svenskarna. Detta oaktadt var Gustaf Adolf angelägen om ett förbund äfven med Frankrike, och det förnämligast för att derifrån erhålla det han sjelf mest saknade, nemligen penningar. Förbundet afslöts ändteligen uti Berwalde den 16 Jan. 1631. Underhandlare voro på svenska sidan Gustaf Horn samt Johan och Carl Banér, på fransyska Charnacé. Richelieu beqvämde sig att godkänna alla