muren och ropade: att svenskarna borde med de andra flyttgässen skynda hem igen åt norden; de hade nu nog länge vintrat öfver i det varmare Tyskland. — Nej, ropade svenskarna, vi ämna just nu i Frankfurt steka och uppäta alla de gäss, som de kejserliga bortröfvat från pommerska vattendammarna. Under tiden hade Gustaf Adolf låtit utanför Gubenport upprätta ett batteri af tolf kanoner, hvilka riktades af honom sjelf och fram på eftermiddagen öppnade en förstörande eld. Tieffenbach med kejserliga befälet satt just vid middagsmåltiden, då skjutandet började. De logo öfvermodigt åt svenskarnas försök och vårdade sig icke ens att stiga upp från bordet. Detta dröjsmål blef dem dyrt. Gustaf Adolf befallte Johan Banér med skottarna att angripa Gubenport. De mötte starkt motstånd. Hepburn blef sårad i knäet och måste bäras bort. Hans major trädde i stället, men blef på ögonblicket skjuten. Nu studsade skottarna. Men Banér befallte Monroe och Lumsdel rycka fram. Dessa i spetsen för sina pikenerare, sammanträngda med skuldra mot skuldra, bröto sig igenom och eröfrade ändtligen den yttre porten.
De kejserliga hastade uppskrämda dit och tillagade ett utfall under Schaumburgs befäl. Afsigten var att återtaga porten, men de blefvo förekomna. En löjtnant i konungens här, vid namn Anders Auer, till börden en saxare, tyckte muren på ett och annat ställe vara illa bevakad och frågade derföre en hop soldater, hvilka han kände som utmärkt dristiga, om de icke med honom ville göra ett försök mot vallen. Sagdt och gjordt. Utan att afvakta någon befallning härom framburo de tvenne stormstegar, och lyckades att med Auer i spetsen klättra upp på muren och derstädes fatta stånd. Konungen såg och begagnade straxt denna lyckliga tillfällighet, ditsände förstärkning och gaf på samma gång alla tropparna befallning att storma. Några officerare ville i första ifvern ila fram utan harnesk. Nej! sade konungen, ingen lättsinnig sjelfspillning! Om befälet skjutes, hvem skall då leda mina soldater? Nu uppstod på alla sidor en förfärlig strid, men öfver den väg, som Auer banat, inträngde snart stora hopar
