af svenskar, och skyndade sedan att öppna Gubenport för skottarna, hvilka störtade in, följda af flere andra regementer. Schaumburg med sina till utfall samlade hopar sökte fördrifva dem; men nu anlände också Baudis med sina afsuttna ryttare, hvarefter fienden jagades på flykten. — Ännu skarpare gick det till vid Lebusport. Här hade öfverste-löjtnant Walter Butler med sina irländare blifvit ställd. Blå och gula regementerna anföllo med vanlig tapperhet; men blefvo två gånger tillbakaslagna, lemnande femhundrade qvarliggande döda, som vittnen om stridens häftighet. Harmen ledde till tredje anfallet, och det blef oemotståndligt. Få irländare flydde. De flesta föllo, liggande slagna innanför vallen, på samma sätt de gula och blå svenskarna utanföre. Butler togs tillfånga, dock först sedan han genom tvenne sår blifvit oförmögen till ytterligare försvar[1].
Oordningen bland de kejserliga blef förfärlig. Det återstod blott en enda väg, på hvilken de kunde komma undan, nemligen öfver den bro, som på östra sidan staden ledde öfver Oderströmmen. Men hit trängde sig alla, knektar, ryttare, trossvagnar. Snart fastnade dessa sednare mot hvarandra och tillstängde vägen. Många hundrade af dem, som hunnit längst fram, blefvo nedträngda i strömmen af de efterföljande, hvilka i sin ordning nedhöggos af svenskarna, så att närmast till denna port lågo stora hopar af lik. Sjelfva Tieffenbach, Schaumburg och Montecuculi voro nära att blifva fångna. Endast hästarnas vighet förmådde rädda dem öfver bryggan och de uppstaplade likhögarna. Tieffenbach lät sedan antända bron för att hindra de förföljande svenskarna, hvarpå han jemnte lemningarna af besättningen skyndade till Gross Glogau.
Uti slagna och drunknade förlorade de kejserliga emellan 2- och 3000 man, uti fångar 800 och deribland flere af högre befälet, dessutom 80 kanoner och en stor myckenhet krigsförråder. Dessa sednare behöll konungen,
- ↑ Ridderst. (75 a.) P. Strasburg til Ax. Oxenstierna. Frankfurt d. 7 April 1631.
