Sida:Gustaf II Adolf.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

252


FEMTIONDEFJERDE KAPITLET.
FÖRBUNDET MED BRANDENBURG.

Gustaf Adolfs framsteg återupplifvade det hos tyska protestanterna nära utslocknade hoppet om räddning. På riksdagen i Regensburg hade deras sändebud visserligen blifvit af de talrikare katolikerna öfverröstade; men vågade likväl i allvarsamma ordalag uttala sitt ogillande af kejsarens egenmägtiga företag, serdeles af Restitutions-ediktet och dess stränga verkställande. Det felades dock ännu en anförare, ty kurfursten af Saxen, utan jemnförelse den mägtigaste, ville icke bryta med kejsaren, smickrande sig med hoppet att få behålla Lausitz, och att med sin öfverherre städse kunna stå uti ett vänskapligt förhållande. Emedlertid uppkommo flere anledningar till missnöje. Hans son, August, hade blifvit vald till administratör i Magdeburg efter den afsatte Kristian Wilhelm; men kejsaren gaf tvärtemot lag och bruk platsen åt en af sina egna söner. Kurfursten hade ej mindre än fyra serskilda gånger gjort föreställningar mot Restitutions-ediktets olagliga verkställande, men beständigt utan påföljd. Detta allt uppbragte den eljest så tröga Johan Georg till den grad, att han i samråd med den öfver kejsarens våldsamheter lika förtörnade Georg Wilhelm af Brandenburg utskref till d. 8 Febr. 1631 uti Leipzig en sammankomst af alla protestantiska ständerna för att öfverlägga om deras gemensamma bästa. Gustaf Adolfs under tiden gjorda eröfringar ökade deras mod; likaså några hans uteliggare, hvilka hemligen uppehöllo sig vid sammankomsten. Man skref till kejsaren allvarsamma föreställningar, samt beslöt att möta våld med våld, i händelse de öfverklagade missbruken icke godvilligt afskaffades. Gustaf Adolf önskade knyta närmare förbindelse med de samlade furstarna, men detta afslogs, ehuru under lifliga vänskapsbetygelser. Orsakerna voro, dels fruktan att företaga en uppenbar