Sida:Gustaf II Adolf.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
251
FRANKFURTS ERÖFRING.

protestantiska furstarna, uppmuntrade af hans framgång, började att mot kejsaren föra ett bestämdare språk; deras folk kunde ej dölja sina förhoppningar, sin glädje. Verser och skrifter utspriddes af allehanda innehåll, mest till svenskarnas ära och de kejserligas förlöjligande. Serdeles roade man sig åt Tieffenbach. Han hade kommit till Frankfurt den 1 April och flytt derifrån den tredje. Han hade farit, skref somliga, som en riktig Aprilnarr. Andra förvände och lämpade på honom Cæsars ryktbara ord: Veni, Vidi, Fugi[1].

Hos katolikerna väcktes allvarsamma bekymmer. Sjelfva Pappenheim skref oroande bref och afmålade tillståndet såsom ganska betänkligt. I Wien utbreddes en allmän förskräckelse bland både höga och låga. Man sökte väl lugna folket, och presterna försäkrade att dessa olyckor endast vore ett litet moln, efter hvilket solen snart skulle frambryta med desto härligare sten. Men många tecken utvisade, att man å högre ort ansåg faran större. Fästningsverken kring Wien blefvo iståndsatta, och från Italien, Ungern och södra Tyskland hopsamlades och sändes till Tilly allt dugligt krigsfolk, som kunde umbäras. Kejsaren sjelf blef högeligen förvånad öfver sina förluster, och föga mindre förtörnad öfver sina rådsherrar, hvilka föreställt honom svenska magten såsom obetydlig och derigenom föranledt den första försummelsen. Han började betrakta Gustaf Adolf med helt andra ögon, och det blef alldeles slut på hoffolkets förut så vanliga skämt om det Nordiska Snömajestätet.




  1. Jag kom, såg och flydde.
    D'Albed. Misscellanea Historica Gustavi Adolphi. Fol. N:o 47. Epigrammer öfver flere i trettioåra kriget deltagande personer.