Kristian Wilhelm satte sig i spetsen för tropparna och företog det ena ströftåget efter det andra, oftast med framgång, emedan han understöddes af nejdens likasinnade innevånare. Hans troppar ökades dagligen, och hans namn gick bland folket från mun till mun, såsom den tappre furste, hvilken till folkets försvar vågat trotsa den kejserliga magten. Om företagets framgång tviflades sällan, minst af magdeburgarne sjelfva. Man hotade dem med Tilly och Pappenheim. De logo deråt, förstärkte sina fästningsverk och uppförde bland annat tvenne nya skansar med namnen Trots-Tilly och Trots-Pappenheim.
Gustaf Adolf blef ganska ängslig vid underrättelsen om Kristan Wilhelms förhastade uppträdande. Han föresåg nemligen svårigheten att i rätt tid komma till hjelp, likasom han höll administratorn sjelf mindre duglig till ledandet af ett så svårt företag. Detta sednare blef också snart af erfarenheten bekräftadt. Kristian Wilhelm kunde icke upprätthålla ordning och krigstukt, och blef derföre, då de kejserliga snart i större antal nalkades, jagad tillbaka inom murarna och öfvergifven af större delen af sina sammanrafsade hopar.
För att så mycket som möjligt bidraga till Magdeburgs försvar, ditskickade Gustaf Adolf en bland sina skickligaste krigshöfdingar, Didrik von Falkenberg. Under förklädnad inkommen i staden, blef denne vid sitt framträdande med glädje emottagen och snart förordnad till befälhafvare. Besättningen utgjorde endast 2000 till fot och 300 till häst, ett för en så vidlyftig fästning alltför ringa antal. Falkenberg påstod, att borgerskapet borde värfva än mera troppar. Detsamma hade både administratorn muntligen och Gustaf Adolf skriftligen yrkat. Borgrarna deremot tänkte på sina penningar. Så mycket soldater, sade de, skulle blifva dem alltför dyra både att besolda och underhålla. De hade förut flere gånger tillbakadrifvit Wallenstein, och borde nu kunna göra detsamma med Tilly, serdeles som stadens fästningsverk sedan den tiden blifvit så betydligen förbättrade.
