Sida:Gustaf II Adolf.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
259
MAGDEBURGS FÖRSTÖRING.

mot kejsaren, och blef derföre vid dess olyckliga utgång fördrifven. Domkapitlet i Magdeburg valde till efterträdare hertig August, andra sonen af kurfursten Johan Georg. Detta val ogillades af kejsaren och påfven, hvilken sednare förordnade, i Augusts ställe, den förres son, erkehertig Leopold Wilhelm. Folket knotade, och kurfursten af Saxen skref långa insagor och förklaringar; men Ferdinand ditsände krigsfolk, som besatte staden och började småningom utrota lutherska gudstjensten. Detta retade innevånarne ännu mera, hvartill slutligen kommo en hop våldsamheter, som Wallenstein och hans soldater utöfvade. Hela massan af folket, så väl öfverhet som menighet, stod" färdig till uppror.

Den förjagade Kristian Wilhelm hade emedlertid flyktat till Gustaf Adolf, hos hvilken han klagade öfver kejsarens olidliga tyranni, och erbjöd sig att, med något understöd, återeröfra hela Magdeburg. Gustaf Adolf antog förslaget. Man beslöt, att Kristian Wilhelm, åtföljd af ett svenskt sändebud, skulle i hemlighet resa tillbaka till Magdeburg och derstädes söka åstadkomma den lofvade uppresningen. Dock borde dermed dröjas, tills konungen hunnit så nära, att han snart kunde komna till undsättning.

Vid midsommarstiden 1630 landsteg svenska hären uti Pommern. Derifrån räknas öfver trettio mil till Magdeburg, med vägen öfver strömmar och träsk, genom länder och fasta borgar, besatta af en talrik och hittills segrande fiende. Krislian Wilhelm besinnade icke i sin ifver dessa hinder för svenskarnas framträngande. Förklädd insmög han uti staden, uppträdde d. 1 Aug. på rådhusets läktare, och höll till det församlade folket ett tal, hvari han skildrade kejsarens olagliga förtryck, och uppmanade till tappert motstånd, somt lofvade dervid understöd af svenska konungen, åberopande i sådant afseende det vid sidan stående sändebudet. Folkskaran förklarade med höga jubelrop sill bifall. Lefve konungen af Sverge! Ned med de kejserliga! skrek man öfverallt. Administratorn blef åter förklarad för stadens lagliga öfverherre, och den fåtaliga österrikiska besättningen jagades hufvudstupa utur landet.