stötande förakt, och vårdslösade deras underhåll ända derhän, att många knektar dogo af vanvård, serdeles af det illa bryggda och osunda dricka, hvarmed de på borgerskapets bekostnad undfägnades. Lika illa var staden försedd med krut, hvilken omständighet man till råga på olyckan dolde för Falkenberg. När sedan bristen yppades, försökte man afhjelpa den medelst ny tillverkning; men detta gick långsamt och illa, och under tiden måste de belägrade spara på den lilla återstoden; hvarigenom försvaret icke kunde med vederbörlig kraft utföras.
Sedan utanverk och förstäder blifvit eröfrade, indelade Tilly belägringsarbetet på följande sätt. Uti förstaden Neustadt låg Pappenheim, uti Sudenburg Mansfeld, midt emellan dem båda hertigen af Holstein, och på andra sidan floden Tilly sjelf. Den 14 April öppnade Pappenheim sina löpgrafvar och började häftigt beskjuta vallen, och straxt derefter de andra höfdingarna på samma sätt. Nu och nu först insågo magdeburgarne, att det var allvar med belägringen, likaså att deras besättning var för svag. Det beslöts derföre, att borgerskapet sjelft borde skiftevis med soldaterna träda i tjenstgöring. Befälet öfver det hela leddes af Falkenberg, hvilken dessutom serskildt åtog sig försvaret mot Mansfeld. Administratorn ställde sig mot hertigen af Holstein, och general Amsterroth mot Pappenheim; en hop af borgerskapet skulle försvara strandsidan mot Tilly. Innevånarnes oordentlighet hotade dock att göra dessa goda anstalter fruktlösa. De rikare började nemligen undandraga sig den personliga tjenstgöringen, och sände i stället sina drängar och tjenare. De mindre förmögna höllo sig för goda att tjena i sådant sällskap och började uteblifva, till stor harm för de fattigaste, hvilka började ropa och klaga, att nu som alltid lågo största tyngden på dem. Afund och bitterhet herrskade inom alla klasser; likaså egennytta. Ett uppror var nära att utbrista, emedan Falkenberg ålaggt dem att utdela bättre fläsk och bröd åt de illa födda soldaterna.
Falkenbergs vaksamhet och stadens grundfasta vallar
