och angrep de danskar, som voro i Westervik. Men det oöfvade folket kunde föga uträtta; och båtarna blefvo skjutna dels i sank, dels i brand, så att Hammarsköld med möda kunde rädda sitt eget lif. Utan att blifva försagd, skyndade han uppåt Östergötland, hvarest innevånarne just då sväfvade i den största fruktan för Rantzows befarade infall. Uti skogarne kring Sommen hade samlat sig en hop svenska bönder, hvilka begärde och erhöllo Hammarsköld till anförare. Han hjelpte till först att hejda danskarna, och sedan jaga dem ut igen, såsom redan förut är omtaladt.
Efter freden i Knäröd sökte Hammarsköld lugnet. Han var nu en gammal man och dessutom öfver hela sin lekamen genomskjuten, sargad och sönderhuggen, så att han slutligen af stelhet näppeligen förmådde röra sig.
Freden i Knäröd. Båda rikena ledo betydligt af det häftiga kriget, serdeles Sverge. Danmarks öfvervägande magt och lycka nedslog sinnena. Riket var genom de långa förutgående oroligheterna alldeles utblottadt; och dess ringa krafter måste ändå delas mot tre olika håll, Polen, Ryssland och Danmark. De södra landskapen, Småland, Westergötland och Dalsland, flere gånger af fienden öfversvämmade och förhärjade, kunde ej mera betala några utlagor, knappt nog lifnära sina innevånare. Uti sydöstra hörnet af Småland var dock folket mer än annorstädes lidande. Flere gånger hvarje år öfversvämmades socknarna än af svenskar, än af danskar, och hvarje gång tvungos innevånarne att aflägga tro- och huldhetsed åt den för ögonblicket närvarande; men blefvo sedan af den nästkommande grymmeligen förföljde och straffade, för, som man sade, brott emot deras förut afgifna förbindelser. Det arma folket gömde sig slutligen undan i de djupa Wärendsskogarna, förbannande i sina hjertan både svenskar och danskar.
Oaktadt dessa missöden, oaktadt den fullkomliga brist, som rådde öfverallt, förspordes dock mindre nedslagenhet än man kunnat vänta. Härtill bidrog förnämligast kärleken och förtroendet till den unga konungen. Man såg
