Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf II Adolf.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
281
TILLYS OCH GUSTAF ADOLFS ANDRA MÖTE.

hjelptropp, som understödde de flyende och hejdade svenskarna. Det blef en skarp skärmytsling. Efter vanligheten kastade sig Baudis midt uti stridshvimlet. En kula tog bort hans sporrhjul, en annan hans sadelknapp; hästen fick ej mindre än fyra. Slutligen kom han sjelf med en österrikisk officer i ett handgemäng, som slutades så, att Baudis rände värjan tvärt igenom sin fiende och bröt der af henne invid fästet. Sedan blef han fången, men straxt derpå befriad, hvarpå svenskarna drogo sig i god ordning tillbaka inom vallarna. Striden upphörde; endast kanonernas dofva buller fortfor, till dess natten inbröt.

Tidigt morgonen derpå börjades vid svenska fältvakterna en skärmytsling, som fick allt mer och mer betydenhet, allt efter som båda partierna erhöllo förstärkning. Slutligen kom konungen sjelf utridande, åtföljd af Baudis med åttahundra ryttare och Teuffel med ettusen musketerare. Dessa fingo befallning att angripa fienden, hvilket de också gjorde och drefvo honom långt bort från vallarna. Nu lät Tilly hela sin här framrycka i full slagordning; men i samma ögonblick drogo sig svenskarna tillbaka inom sina förskansningar. Tilly vågade icke angripa dem, utan sände till Gustaf Adolf en utmaning att på öppna fallet mäta hvarandras krafter. Men denne gaf ett vägrande svar. Han väntade inom några dagar Horn och Tott med betydliga förstärkningar och hade dessutom öfverflöd på lifsmedel. Tillys troppar deremot ledo en fruktansvärd hungersnöd. De från Thüringen efterkommande munförråden blefvo dels af den starka sommarvärmen förskämda, dels af svenska ströftroppar borttagna. Det var en fullkomlig omöjlighet att längre qvarstanna utanför Werben. Från höjderna såg Tilly svenskarnas läger, kunde räkna deras tält och de fram och tillbaka gående soldaterna; men oaktadt sin stora öfverlägsenhet mägtade han icke tillfoga dem den minsta skada. Med harmen i hjertat måste han besluta sig till återtåg. Det skedde natten emellan den 28 och 29 Juli; dock icke längre än till Tangermünde, der han stannade ännu en hel vecka; men äfven der blef så stor brist, att mången