soldat på två dagar icke erhöll en enda bit bröd och sjelfva Elbvattnet måste för högt pris köpas. Till Gustaf Adolf kommo under tiden Horn och Tott med tillhörande troppar, hvarigenom han blef lika stark som Tilly. Med vanlig försigtighet beslöt han dock att icke angripa sin fiende, utan lemnade honom att strida mot hunger och brist, väntande dessutom att snart se ovänskapen mellan Österrike och Saxen bryta ut i full låga. Den 11 Augusti måste Tilly också öfvergifva Tangermünde och dra sig ned åt Magdeburg. Det beräknades, att han på detta fruktlösa tåg förlorat öfver 6000 man.
Men i alla hänseenden vigtigare än denna förlust, var förlusten af både hans egen och hans soldaters sjelfkänsla och förtroende. De illa beräknade, ändamålslösa och dock dyrköpta tågen mot Schwedt, Hessen och Werben ådagalade, att Tilly icke var rätt ense med sig sjelf, om hvad han skulle företaga mot den unge konungen och hans nya krigskonst. Man förvånades att två gånger efter hvarandra vid Schwedt och Werben se den underlägsna konungen genom snille och krigskonst obesegrad trotsa sin erfarne och vida starkare motståndare; och man drog deraf olycksbådande slutsatser för tredje mötet. En tillfällighet gaf ännu mera fart åt dessa spådomar. Jesuiterna uti Hildesheim uppförde ett skådespel, hvaruti förföll en strid mellan Tilly och Gustaf Adolf. Det var naturligtvis förut uppgjordt, att den förre skulle blifva segervinnare. Men den mannen, som föreställde Gustaf Adolfs person, var en muntergök, som fick det infallet att föra striden icke efter författarens utan efter sitt eget hufvud. Midt under fäktandet framdrog han derföre en pistol, laddad med löst krut, och afsköt den i motståndarens ansigte, så att denne tumlade öfver ända, och hela skådespelet upplöstes i oväsende och löje.
