den efterrätten torde likasom annorstädes finnas många nötter, som icke blifva lätta att knäppa. Derföre akten eder, gode herrar, att i icke derpå biten tänderna sönder. — Förslaget var emedlertid för kurfursten sjelf en ganska hård nöt att bita på. Hela natten och halfva följande dagen voro både han och hans rådgifvare dermed sysselsatta. Somliga tillstyrkte att efterkomma kejsarens begäran. Danska och böhmiska konungarnas olyckor varnade för olydnad. Svenska konungen vore dessutom en främling, hvilken torde fordra lika så stora uppoffringar som kejsaren; men deremot gifva vida mindre säkerhet, varande i sig sjelf svag och fattig, med endast några koppargrufvor till inkomst. Kejsarens magt vore deremot ett väl rotadt, starkt och vidt utgrenadt träd, som icke af en bräcklig kopparyxa fällas kunde. Å andra sidan framställde man vådan af kejsarens växande magt, katolikernas öfvermod och protestanternas förestående undergång. Sistnämnde skäl fingo slutligen öfverhand, emedan kurfursten verkligen var lutherska läran af hjertat tillgifven. Han utfärdade ett svar, hvari han tackade Tilly för bemödandet att stifta fred; förklarade sig sjelf nu likasom alltid färdig till förlikning; men kunde dock icke underkasta sig de föreslagna vilkoren, och det af skäl, som han redan mer än en gång framställt. Han hade väl från flera håll hört påstås, att kejsaren ämnade genom Tieffenbachs och Tillys härar från tvenne sidor angripa och underkufva Saxen; men han kunde dock aldrig sätta tro till sådant. Det vore en alltför otacksam belöning för all den välvillighet, alla de trogna tjenster, som kurfursten bevisat. Kejsaren har vida större anledning att använda sina troppar mot den främmande konungen, än mot en af rikets mest trogna och fredliga furstar. Af detta svar insåg Tilly, att det var nu mera föga godt att vänta af kurfursten, heldst från flera håll berättades, att denne på samma gång börjat underhandla med Gustaf Adolf. Tilly ville göra ännu ett försök. Den 1 Sept. afsände han en ny uppmaning att visa kejsaren tillbörlig lydnad; att icke inlåta sig i några vidlyftigheter o. s. v.
