Sida:Gustaf II Adolf.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
285
GUSTAF ADOLFS FÖRBUND MED JOHAN GEORG.

Man behöfver icke, svarade kurfursten, tala med mig om skyldig vördnad for kejsaren. Jag känner ganska väl gränserna för denna vördnad, har alltid visat, och är ännu beredd på att visa hvarje prof derpå; endast att det öfverensstämmer med rikets lagar och min egen värdighet, o. s, v.

Tilly inväntade icke detta sista svar. För att gifva så mycket mera eftertryck åt sina föreställningar hade han redan natten mellan den 20 och 21 Augusti ryckt in öfver saxiska gränsen. Merseburg plundrades och likaså i mer eller mindre grad Weisenfels, Jena, Zeitz, med kringliggande nejder. Man såg på en gång röken af 200 brinnande byar. Nedåt Meissen skickades Holk med sina svärmare, hvilka der huserade på det förfärligaste sätt. Det rika och från krigets förödelser hittills skonade landet gaf ymnig näring åt soldaternas plundringslystnad. Man klagade hos Tilly öfver deras våldsamheter. Mina walloner, svarade han, äro inga fåglar, som kunna lefva af bara luften. Den 2 Sept. ryckte han för Leipzig, hvilken rika handelsstad efter några dagars motstånd öppnade sina portar för segervinnaren.




SEXTIONDEANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS FÖRBUND MED JOHAN GEORG.

Kurfursten af Bäjern ogillade högeligen inbrottet uti Saxen. Det var, sade han, ett stort misstag. Man hade lätteligen ännu någon tid kunnat med fagra ord locka Johan Georg att sitta stilla. Nu deremot är fara värdt, att han, tvingad af nöden, kastar sig i svenska konungens armar. Denna spådom slog in. Då Johan Georg först fick underrättelse om Tillys annalkande, förde han