Sida:Gustaf II Adolf.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
287
GUSTAF ADOLFS FÖRBUND MED JOHAN GEORG.

förneka sig. Han bad derföre att få höra konungens fordringar, fullt öfvertygad, att kurfursten gerna skulle bifalla allt, hvad skäligen begäras kunde. — Välan! svarade Gustaf Adolf, jag fordrar först Wittenbergs fästning som ryggstöd i händelse af olycklig utgång; sedan kurfurstens äldsta son, såsom underpant på fadrens trohet; dertill tre månaders sold för mina egna troppar; och slutligen att till milt afdömande och bestraffande utlemnas alla förrädare inom saxiska rådet. Om dessa vilkor bifallas, är jag färdig att tåga framåt; hvarom icke må kurfursten sjelf, så godt han kan, draga sig ur spelet. Arnheim skyndade till Johan Georg, som, omgifven af klagande flyktingar, otåligt väntade hans återkomst. Han uppräknade konungens fordringar. Icke blott Wittenberg, utropade kurfursten, utan hela Saxen skall stå honom öppet; icke blott min son, utan hela min omvårdnad, ja min egen person skall som pant lemnas i hans våld. Skynda tillbaka och bed konungen i Guds namn hasta hit. Jag är färdig att utlemna både förrädarne och den begärda solden, att uppoffra alla mina egodelar, ja sjelfva mitt lif för den gemensamma saken. Ainheim hastade bort igen och upprepade för konungen dessa kurfurstens ord. Man må ej undra, svarade Gustaf Adolf, på min försigtighet! Men, då jag nu finner så uppriktiga tänkesätt hos kurfursten, så afstår jag från alla mina fordringar, undantagande att han åt mina troppar utbetalar en månads sold, och jag koppas att snart kunna för denna lilla förlust gifva honom fullkomligt skadestånd. Förbundet afslöts på vilkor, att 1:o hela saxiska arméen skulle förenas med den svenska och ställas under Gustaf Adolfs omedelbara befäl; 2:o alt alla fasta platser vid Elben skulle stå konungen öppna; 3:o att så länge svenska hären dröjde inom Saxen, skulle den af landet med alla förnödenheter underhållas. Gustaf Adolf lofvade deremot, att icke nedlägga vapnen, förr än fienden vore jagad från Saxens landamären. Redan förut hade konungen småningom dragit sitt folk uppåt Elben. Nu lemnades Baudis med några få troppar att försvara lägret vid Werben,