Sida:Gustaf II Adolf.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
288
GUSTAF ADOLFS FÖRBUND MED JOHAN GEORG.

och hela den öfriga hären skyndade mot Wittenberg. En hop studenter mötte tåget, nyfikna att se konungen. Han mottog dem vänligt, kallande dem Luthers söner. Äfven flere professorer följde svärmen, ibland andra några teologer. Gustaf Adolf bjöd dem in i sitt tält. Från eder, sade han, hafva vi svenskar fått evangelii ljus. Till bevis på vår tacksamhet komma vi nu för att hos eder beskydda det mot mörkrets furste och dess anhang. — Den 1 Sept. afslöts det formliga förbundet. Den 3 Sept. gingo svenskarna vid Wittenberg öfver Elben. Den 4 fortsattes tåget till Düben, dit också saxiska hären följande dagen anlände. Konungen blef först inbjuden att mönstra kurfurstens folk, och red dit, omgifven af sina bästa officerare. Saxarna voro vid pass 20,000 man, hvilkas vackra kläder, friska och rödblommiga kinder, samt frodiga hästar vittnade om vana vid ett lugnt och fredligt lefnadssätt. Jag beundrar, sade en resande engelsman, prakten och skönheten hos detta unga manskap; men tillika beklagar jag dem, då jag besinnar att de äro ämnade att strida mot Tillys vid krig och segrar vanda soldater. Efler mönstringens slut red konungen tillbaka, åtföljd af båda kurfurstarna, för att låta äfven dem taga svenska hären i ögnasigte. Denna, som öfver natten legat på plöjda åkerfält, visade en anblick, som var alldeles motsatsen af den saxiska. Redan i sig sjelf var den föga lysande; drägterna slitna, folket magert och småväxt, hästarna likaså; dock var det samma folk, som segrande tågat hela Östersjön omkring, drifvit ryssen långt inåt Sarmatiens ödemarker, föreskrifvit polackarna fredsvilkor, och slutligen redan i Preussen, Pommern och Brandenburg jagat de lysande österrikarne på flykten. Då jag jemnförde, säger nämnde engelsman, Gustaf Adolfs manskap med Tillys, så kunde jag icke neka, att de sednare föreföllo mig till sina personer större, starkare och bättre utrustade så väl med vapen som hästar. Uti öfning och ordning voro de lika, vittnande båda om sina fältherrars förträfflighet. Dock när jag såg svenskarnas blygsamma och stilla väsende och dermed jemnförde