Filip utkorades i brodrens ställe. Oaktadt detta val föreskrefs af De la Gardies myndighet och under svenska kanonernas inflytande, blef det dock snart och temligen allmänt erkändt. Trakterna åt Archangel, Jaroslaw, ja sjelfva Moskau förklarade sig villiga att mottaga den svenska prinsen.
I Stockholm var emedlertid annorlunda beslutadt. Man ville begagna tillfället och antingen lägga hela Ryssland eller åtminstone en del deraf under Sverge, och Gustaf Adolf ämnade derföre sjelf mottaga den honom förut erbudna ryska kronan. Detta väckte misstankar hos ryssarna, och på deras samt De la Gardies föreställningar beslöt man, att Gustaf Adolf skulle nedlägga sina anspråk, och att Karl Filip i dess ställe skulle mottaga de sedermera gjorda anbuden och resa öfver till Nowgorod. Men denna färd fördröjdes tid från tid. Skälen voro mångahanda. Enkedrottningen vacklade; hon önskade visserligen se storfurstekronan på den älskade sonens hufvud; men drog också i betänkande att bortsända honom till ett så rått och oroligt folk. Hon lade verkligen många hinder i vägen; än behöfde han ytterligare fullkomna sig i studier; än vågade man ej sända honom ut för den hårda årstidens skull o. s. v. Man tror också att några af de gamla svenska slägterna sågo ogerna det stora anseende ätten De la Gardie redan vunnit, och derföre missunnade den den ännu större, att förvärfva en ny krona åt konungahuset. Regeringen sjelf eftersträfvade ifrigare den fördelen att utvidga svenska gränserna på Rysslands bekostnad, än den äran att sätta en svensk prins på ryska tronen. Af alla dessa skäl gick det ganska trögt med hertig Karl Filips afresa, ehuru ryssarna sände den ena beskickningen efter den andra till dess påskyndande. Men under tiden fortforo De la Gardie och Ewert Horn att gripa omkring sig. Den förre intog Nöteborg; den sednare Koporie, Jama, Augdow och Iwangorod. Detta ökade ryssarnas obenägenhet. I trakten kring Nowgorod vågade väl ingen sätta sig emot de segrande svenskarna; men uti det inre Ryssland fattade man
