Sida:Gustaf II Adolf.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25
KRIGET MED RYSSLAND.

mod och utvalde, som förbemäldt är, Mikael Romanow till storfurste. Vid denna tiden ändteligen begaf sig hertig Karl Filip på vägen; men hann ej längre än till Wiborg, innan underrättelse mötte, att större delen af riket affallit till Mikael Romanows parti. Äfven från Sverge kommo bud att enkedrottningen, sjuk af ångest och oro, längtade och väntade efter hertigens återkomst. Gustaf Adolf och svenska rådet, som under tiden fått de vigtigaste gränsfästningarne i sina händer, yrkade ännu mindre på fortsättningen af hans resa, och efter någon tids öfverläggningar återvände hertigen till sitt fädernesland. Det kunde ej nekas, att Karl Filip troligen blifvit storfurste i Ryssland, derest han vid första kallelsen hade begifvit sig till stället. Men i Sverge ville ingen, hvarken konungen, enkedrottningen, rådet eller ständerna kännas vid att hafva förorsakat det så menliga dröjsmålet.

Jakob De la Gardie. Nu utbrast i full låga kriget mellan Gustaf Adolf och den nyvalde storfursten. Talrika skaror af de nu mera eniga och ifriga ryssarna strömmade emot gränsen; kriget antog ett svårare skaplynne, och vid Bronitz föreföllo träffningar, skarpare än under alla de föregående fälttågen. Svenskarnas ordning, krigsvana och tapperhet förskaffade dem likväl öfverhanden. Härtill bidrog äfven det utmärkta befälet. Ewert Horn fortfor att med mod och skicklighet föra svenska ströftågen, och hans ankomst var ett säkert förebud till ryssarnas nederlag och flykt.

Det hela leddes af Jakob De la Gardie med lika ovanlig kraft som klokhet. Han styrde krigsrörelsernas likasom underhandlingarnas gång, och hade genom sin person hos ryssarna vunnit det största anseende. Den lyckliga vändningen af kriget och genomdrifvandet af hertigens val var alltsammans till större delen De la Gardies verk. Det harmade honom derföre på det högsta, då svenska regeringen omintetgjorde allt hans bemödande för konungahusets upphöjelse på ryska tronen. Han igenkände afundsmännens spår, och var äfven mindre nöjd med sjelfva Gustaf Adolfs uppförande, så att han till och med