För att äfven i dessa trakter äga någon fast stödjepunkt, beslöt Gustaf Adolf att, till hvad pris som heldst, bemägtiga sig detta slott. Saken hade dock många svårigheter. Borgen var belägen på en brant höjd och efter tidens sätt icke illa befästad, dessutom af den rika erkebiskopen försedd med mun- och krigsförråder för ett helt år. Redan att komma öfver floden var ingen lätt sak, ty Keller hade dels sönderhuggit, dels till andra sidan öfverfört alla båtar; och dessutom sprängt tvenne hvalf af den öfver strömmen ledande bryggan. Från det höga fästet riktade han obehindradt sina kanoner åt alla sidor; och endast med möda kunde svenskarna bland stadens byggnader vinna skydd mot de öfver högt och lågt flygande kulorna. Till råga på svårigheten kom underrättelse, att Tilly med sin nya krigshär skyndade till fästningens undsättning.
Gustaf Adolf beslöt derföre att sjelf så mycket ifrigare skynda med anfallet. Plankor kastades öfver de sprängda brohvalfven, och skottarna fingo befallning att på denna smala och vådliga väg springa öfver till andra sidan. Ett hotande kulregn mötte de framryckande; och tvenne bröder Ramsay, hvilka gingo i spetsen för sina landsmän, störtade dödeligen sårade till jorden. Då skottarna kommo till plankan, som låg nära 24 alnar högt öfver floden, hisnade de och veko tillbaka, icke för kulorna, utan för den vådliga spången. Emedlertid hade det lyckats konungen att erhålla båtar och att på detta sätt till andra stranden öfverföra åtskilliga troppar, hvilka derstädes skyndsamt uppkastade försvarsverk, och med efterkommandes hjelp återdrefvo ett från fästningen företaget utfall. Svenskarna, dristigare genom denna framgång, började den ena efter den andra springa öfver plankorna, och innan qvällen hade konungen redan en betydlig styrka samlad på vestra sidan floden; hvarefter belägringsarbetet följande morgon börjades.
Två dagar besköt konungen ett af slottstornen, i hopp att detsamma vid nedstörtandet skulle fylla grafven och lätta stormandet. Det föll, men så, att den åsyftade
