verkan förfelades. Sedan dorföre löpgrafvarna hunnit in emot fästningen, beslöt han att med storm borttaga den utanför porten belägna halfmånan och anförtrodde detta ganska vådeliga uppdrag åt Axel Lilje, Jakob Ramsay och Johan Hamilton med deras folk. Hepburn och en hop frivilliga skottar följde sina landsmän. Striden blef både långvarig och förtviflad, ty fienderna, skyddade af det höga bröstvärnet, gjorde tappert motstånd, hvaremot de stormande måste under fiendens kulor och hugg tränga uppför bergsbranten, öfver grafven och åter uppför sjelfva fästningsvallen. Ett stycke derifrån och skyddade af en grushög stodo Gustaf Adolf och Pehr Brahe, och åskådade striden, hvarunder en från fästningen kommande kanonkula slog ned vid sidan och öfvertäckte dem båda med grus och dam. Konungen gick sedan ut på fältet för att ytterligare uppmuntra soldaterna, hvarvid en muskötkula slet bort en del af hans buffelhandske, dock utan att göra någon annan skada. Emedlertid rasade striden utan uppehör. Österbottningar och skottar trängde oemotståndligt fram emellan fiendernas pikar och kulor, och ändteligen efter fulla två timmars fäktande drogo sig de kejserliga in uti slottet och svenskarna blefvo mästare öfver hela utanverket.
Dagen derpå skulle sjelfva fästningen stormas, hvartill utsågos svenska och tyska troppar mad gula och blå brigaden, samt österbottningarne i spetsen[1]. Hamilton hade väntat att med sina skottar äfven denna gången få deltaga i striden; och ansåg Gustaf Adolfs vägran för en sådan skymf mot sig och landsmän, att han på stället begärde afsked och öfvergaf krigshären.
Under följande natten samlades nämnde regementer uti den nyss eröfrade halfmånan. Morgonen derpå litet före gryningen bestämdes till anfall. Ungefär en half timme förut, och då alla stodo färdiga, utsändes en löjtnant med 7 man att undersöka porthvalfvet. Dold af mörkret, kom han intill vindbryggan, som han till sin stora förvåning fann nedfälld; på inre sidan stodo dock
- ↑ Brah. Fol. 84.
