krutförråd af 1200 centner antändes och sprang i luften; den ena olyckan följde den andra. Tilly, förtretad, lät sitt vreda lynne bryta ut mot innevånarne. Hans soldater framforo öfver allt med eld och svärd. Icke blott de lefvande plundrades. Äfven grafvarna uppbrötos och längesedan förmultnade lik, till och med af fordna härförare och aktade krigare, beröfvades deras prydnader. Slutligen valde han för sina troppar sådana vinterqvarter, att de derigenom beskyddade bäjerska arfländerna.
Detta sednare skedde på uttrycklig befallning af Maximilian, hvilken fruktade att svenskarna skulle vända sig åt det hållet. Men härigenom lemnades å andra sidan hela nedra Main och de tre andeliga kurfurstarna af Mainz, Trier och Köln utan allt understöd; en egennytta, hvilken de öfriga katolikerna icke litet tadlade.
Slutligen anträdde Gustaf Adolf i egen person vägen ned emot Rhen. Torstensson förda det gröfre artilleriet på stora pråmar Mainfloden utföre; konungen sjelf med krigshären följde stranden. Tåget framgick med få eller inga hinder, öfverallt mottaget med högtidligheter och glädje, mer liknande en eriksgata än ett krigståg. Erkebiskopens palats, det ytterst präktiga slottet Aschaffenburg öppnade portarna utan motstånd. Omgifven af sina höfdingar, stod Gustaf Adolf länge och besåg den sköna byggnaden. Slutligen vände han sig till de kringstående och sade: Jag har ändå en hufvudsaklig anmärkning att göra mot detta slottet, nemligen att det icke är uppfördt på trissor, så att det kunde rullas till Stockholm. Från Aschaffenburg tågade han vidare genom Steinheim, Hanau, Offenbach, och rakt mot Frankfurt. Borgerskapet uti sistnämnde stad undanbad sig det tillämnade besöket, förebärande deras trohetsed mot kejsaren och mot erkebiskopen af Mainz. De anhöllo åtminstone om neutralitet, hvilken vore alldeles oumbärlig för den handel, hvaraf stadens väl berodde. Konungen svarade, att kejsaren genom eget löftesbrott redan längesedan löst deras ed. Gustaf Adolf, såsom ägare af Aschaffenburg, vore också numera i sjelfva
