SEXTIONDENIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I FRANKFURT.
Det var nu jemnt ett och ett halft år sedan Gustaf Adolf landsteg i Tyskland. På denna sista tiden hade han kämpande och segrande genomvandrat Mecklenburg, Brandenburg, Saxen, Franken och Rhenlandet. Hans vapen voro utbredda öfver största delen af Tyskland, för det mesta segrande. Uti Böhmen hade saxarna inträngt och eröfrat Prag. Mot Schlesien stod Alexander Lesslie på vakt. Uti Mecklenburg herrskade Tott. I Neder-Saxen brottades Banér och Pappenheim; Horn uti Franken och hertig Bernhard i Elsas eröfrade det ena fästet efter det andra. Uti Frankfurt, medelpunkten af det vestliga Tyskland, låg konungen, under sken af vinterqvarterets hvila sysselsättande sig med vigtiga underhandlingar och ledningen af det hela.
Under föregående året hade konungen oupphörligt jagat från den ena segern, från den ena eröfringen till den andra. Nu fick han för första gången stanna någon längre tid stilla och njuta de rika frukterna af sina bragder. Omkring honom bildade sig snart ett utmärkt lysande hof. Der sågos, utom hans egna ryktbara krigare och vänner, fem sjelfständiga tyska furstar, en stor skara mindre betydande riksgrefvar och riksfriherrar, dessutom icke mindre än tolf eller tretton sändebud från främmande magter, alla på det präktigaste utrustade; slutligen Axel Oxenstierna från Preussen, konung Fredrik af Böhmen och drottning Maria Eleonora från Sverge. Hvarenda dag kommo ilbud, än från den ena än från den andra underhöfdingen, medförande nästan alltid glada tidningar om vunna segrar och eröfrade fästen. I midten af denna lysande verld stod konungen som en medelpunkt, kring hvilken allt rördes, af alla beundrad, af alla älskad. I synnerhet förstod han att genom sitt glada och nedlåtande väsende
