Sida:Gustaf II Adolf.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
328
GUSTAF ADOLF I FRANKFURT.

Gustaf Adolf emottog honom med aktning och vänskap, lofvade för framtiden sitt osvikliga biträde; men kunde för närvarande ingenting bestämdt företaga. Ärenderna voro redan förut mer invecklade än lätt redas kunde. Han fruktade isynnerhet, att Spanien, retadt genom ett sådant steg, skulle utrusta sina flottor och förstöra Sverges uppväxande handel. Han fordrade, det Fredriks sväger, konungen i England, skulle förbinda sig att i sådan händelse förklara Spanien krig och understödja Sverge. Men dä denne af tröghet eller oförmåga sökte draga sig undan, förklarade Gustaf Adolf, att han icke ensam kunde blottställa sig ock hela sitt företag för en enskild furstes fördelar. Fredrik måste låta sina anspråk hvila. Dock beslöt han att åtfölja svenska konungen för att iakttaga hvarje lägenhet att tillvinna sig hans ytterligare välvilja och understöd.

Oaktadt det ingångna förbundet hyste Gustaf Adolf en häftig ovilja mot Frankrike, dess hof, regering, och serdeles mot Richelieu. De obehagliga tvisterna om regenternas tittlar och företräden voro måhända första orsaken; största åter den uti Richelieus trolösa statskonst allt mera djupt inträngande blicken. Fransmannen underhandlade nemligen på samma gång med Sverge och dess fiende Bäjern: med kejsaren slöt han fred i Italien, men utfäste sig vid samma tid att i Tyskland understödja Sverges mot samma furste rigtade anfall; han förföljde protestanterna i Frankrike, men skyddade dem i Tyskland; sökande städse egen fördel uti grannarnas oroande. Detta falska och oädla förfarande kunde ej annat än väcka förakt och afsky; serdeles hos en man af Gustaf Adolfs sinne. Det tycktes honom mången gång, som förbundet med den illsluga Richelieu vore en förbrytelse mot det heliga värf han åtagit sig att utföra. När han dertill märkte, huru samma Richelieu sökte leda svenska hären efter sina enskilda afsigter och fördelar, blef han ännu mera förtörnad. Endast det tvingande behofvet af franska dukaterna kunde förmå honom att fortsätta förbundet. — Äfven Richelieu å sin sida hade svårt att bibehålla sin plats och sin en gång