Sida:Gustaf II Adolf.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
327
GUSTAF ADOLF I FRANKFURT.

sade man, eftersträfvar kejsarekronan, antingen öfver hela Tyskland, eller åtminstone öfver den protestantiska delen. Man föreställde sig, att möjligheten skulle alstra begäret, hos Gustaf Adolf likasom hos mängden. Ovännerna ropade högt om sådana egennyttiga planer; vännerna hviskade derom med fruktan eller hopp, allt efter hvars och ens olika ställning och olika åsigter. Smickrare framkastade ditsyftande ord, i tanka att göra sig behagliga. Man upprepade ett gammalt ordspråk: att den, som ett helt år igenom innehar Frankfurt am Main, är också innehafvare af hela romerska riket. En annan anmärkte, att konungen hade i sitt våld både Nürnberg, der kejsarekronan förvaras, och Frankfurt, der hon påsattes. — En tredje liknade honom vid Alexander i anseende till segrarnes hastighet och mängd; jag hoppas, tillade han, också till vidden af det nya grundlaggda väldet. Konungen drog på munnen och sade: Så ärelysten är jag icke. Jag ämnar nöja mig med det landstycke, som ligger mellan Östersjön och Rhenfloden. Ingen kunde förstå, om detta yttrande var skämt eller allvar. Sina framtida planer höll konungen djupt dolda inom eget bröst.

Den olycklige Fredrik af Böhmen var också en bland de furstar, som infunno sig uti Frankfurt. Gustaf Adolf hade i allmänhet visat mycken välvilja för de förtryckta protestanterna, för konung Fredrik i synnerhet, om hvilken han fällt flere gynnande utlåtelser. Efterdömet af de mecklenburgska furstarnas återställande berättigade till glada förhoppningar, hvilka efter segern vid Breitenfeld stegrades i samma mån svenskarna genom Franken närmade sig mot Pfalz, Fredriks fordna arfland. Gustaf Adolf yttrade också sin bestämda afsigt att återlemna detta furstendöme åt dess rätta ägare, och han plägade vid de krigiska företagen i samma land uppmuntra sina skottar och engelsmän med den anmärkningen, att de skulle liksom forntidens riddare strida för deras sköna och oskyldigt förföljda prinsessa, drottningen af Böhmen. I dessa omständigheter såg Fredrik glada förebud och hastade till Frankfurt, till sin i hoppet skådade räddare och räddning.