Sida:Gustaf II Adolf.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
330
GUSTAF ADOLF I FRANKFURT.

Pyreneerna sysselsätta dess härar. — Jag är, tillade han förtrytsamt, icke Tysklands proditor utan protector[1]. Spänningen blef allt mer och mer häftig. Franska sändebudet visade en gång, likasom hotande, en lång lista öfver Frankrikes härar, jemnte en beräkning huru snart de kunde vara i Tyskland. Besväret att föra dem till Tyskland, sade konungen, är öfverflödigt. Jag kan möta dem vid Paris, dit jag känner vägen likaväl som till Wien. Richelieu fortsatte sina stämplingar och ville nödga Gustaf Adolf att bevilja stillestånd åt katolska furstarna, och man fick veta, att han lofvat beskydda Bäjern, till och med emot sjelfva Gustaf Adolf. I förbittringen utbrast denne sednare: Jag skall med mina svenskar gå till Paris och köra bort den baksluga munken. — Besväret att gå till Paris, svarade franska sändebudet, är alldeles öfverflödigt. Munken skall säkert ha den äran att på gränsen möta eders majestät i spetsen för 400,000 man. Nära nog hade den bittra ovänskapen öfvergått till öppen fejd. Gemensam fruktan och fördel hindrade utbrottet.

Redan straxt eller slaget vid Breitenfeld hade Gustaf Adolf kallat Axel Oxenstierna till Tyskland. Denne begaf sig genast på vägen, men hann icke fram till krigshären förr än i Frankfurt. Vid annalkandet sände Gustaf Adolf sin egen vagn till hans möte och emottog med utmärkt hjertlighet den pröfvade vännen. Nästan hela första dagen och en god del af de följande tillbragtes i hans sällskap under enskilda, af ingen hörda samtal- Men då Oxenstierna vid första mötet lyckönskade konungen öfver dess vunna segrar, skedde sådant med det betydelsefulla tillägget, att han heldre velat frambära denna lyckönskan uti Wien än i Frankfurt. Oxenstierna tyckte nemligen att konungen hade efter slaget vid Breitenfeld bort tåga rakt åt Wien i stället för att vända sig mot vester. Gustaf Adolf anförde sina grunder och Oxenstierna teg, ty saken var gjord; men ännu långt efter konungens död yttrade han flere gånger samma öfvertygelse, För öfrigt

  1. Förrädare utan beskyddare.