sträng var krigstukten i svenska hären, att ingen enda sprang ned i husen, utan alla stannade i god ordning på murarna, afvaktande sin konungs ytterligare befallning. Borgrarna sågo detta uppförande med beundran, och skyndade att sjelfmant inbjuda soldaterna till förfriskning och hvila. — Gustaf Adolf, förtretad öfver besättningens långa motstånd och den derigenom lidna förlusten af både tid och folk, befallte, att wallonerna skulle nedlägga sina vapen och tåga bort utan någon krigisk hedersbevisning. Men han ångrade på ögonblicket denna orättvisa mot tappra fiender. Besättningen fick återtaga sina med heder förda vapen och under flygande fanor lemna fästningen.
Under tiden hade hertig Bernhard eröfrat de flesta i trakten varande borgar och städer, så att Mainz nu mera kunde anses temligen tryggadt. Konungen lemnade derföre i denna stad sin drottning och tillika Axel Oxenstierna; åt hvilken anförtroddes högsta styrelsen öfver rhenländerna och der förlaggda krigshärar. Sjelf tågade han med hufvudstyrkan tillbaka till Franken, för att möta den nu från sina vinterqvarter uppbrutne Tilly.
SJUTTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
TÅGET TILL DONAU.
Närmaste orsaken till detta företag var följande. Tilly brann af begär att genom någon ärofull bragd utplåna nesan af nederlaget vid Breitenfeld. Medan derföre Gustaf Adolf var sysselsatt vid Kreutznach, uppbröt han från vinterqvarteren och vände sig mot Bamberg, hvarest Gustaf Horn med en mindre styrka af svenska krigshären var förlaggd. De katolska bönderna gynnade och förtego Tillys förehafvande, så att Horn blef öfverraskad och led
