Sida:Gustaf II Adolf.djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
334
ERÖFRINGEN AF KREUTZNACH.

namnet: Djefvulsverken. Men Gustaf Adolf var ej van att öfvergifva ett företag, och belägringen öppnades. Dess framsteg voro dock ganska långsamma, emedan den hårdt tillfrusna jorden försvårade gräfningen; men ändteligen efter fjorton dagars arbete nalkades löpgrafven till murarna. Konungen, som önskade erhålla noggrann kännedom om belägenheten, hade, åtföljd af några officerare, gått nära intill vallen, då en derifrån kastad sten flög tätt förbi hufvudet och en muskötkula dödade en af de åtföljande herrarna. Konungen drog sig tillbaka och gick till en närbelägen höjd, hvarifrån man, ehuru sjelf på nära håll utsatt för fästningens eld, kunde bättre utforska tillståndet i dess inre. En underofficer kröp försigtigt uppföre backen, och kom efter en stund ned igen med underrättelse om sina upptäckter. Konungen ville dock hafva än närmare besked och kröp derföre sjelf upp på åsen, vida högre än underofficern hade vågat. Han återkom oskadad, och reste sig åter upp, sägande: Nu vet jag, huru fästningen invändigt ser ut; och i morgon afton klockan fem ämnar jag sitta som borgherre derinne; och han utdelade straxt de för sådant ändamål nödiga befallningarna. Morgonen derpå antändes en mina, hvilken kastade i luften en del af murarna, hvarefter svenskarna rusade till stormning; Winckel med blå regementet först, sedan en mängd frivillige af alla folkslag. Motståndet var förtvifladt. Winckel blef illa sårad; Torstensson, af en sten träflad i hufvudei, störtade afdånad från stormstegen; och slutligen drefvos alla svenskarna tillbaka. Gustaf Adolf befallte ett nytt angrepp, hvilket företogs med utomordentlig häftighet; striden uti murbrottet varade fulla två timmar. Ändteligen ropade en kejserlig officer ordet pardon. Wallonerna ville i sin förbittring mörda honom, men i samma ögonblick klättrade andra svenskar in öfver de på sidan obevakade murarna; allt motstånd var fåfängt, och besättningen begärde att dagtinga. Svenskarna hade redan vallarna inne; gatorna lågo öppna och oförsvarade för deras fötter; och att plundra en med storm eröfrad stad ansågs vara de stormandes rättighet. Men så