Sida:Gustaf II Adolf.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
339
TÅGET TILL DONAU.

det stora verket. Varer ståndaktige, tålige! Kämper en god kamp och behåller trona; så skall ock Guds hand uppehålla och skydda eder stad, eder till odödlig ära både i lifvet och efter döden, och slutligen till salighetens oförvanskeliga krona.

Sedan konungen spisat middag, lemnade han staden, men hans ädla och sköna gestalt, hans milda och glada uppförande, hans varma och innerliga ord hade vunnit allas hjertan, så högas som lågas. Det till rådsherrarna hållna talet blef genast ur minnet upptecknadt, och lästes snart i hundradetals afskrifter med förtjusning och tårar. Uti stadens mångfaldiga och talrika verkstäder målades, trycktes, pressades, göts, inväfdes hans bröstbild på tusende olika sätt, men alltid med uttrycken af lika beundran och kärlek, och en af deras lärda hade snart färdig en lång och vidlyftig slägttafla, hvarigenom han ville bevisa, det Gustaf Adolf härstammade från en af Nürnbergs gamla burggrefvar.[1]

Gustaf Adolf skyndade emedlertid i hamn och häl efter den återtågande Tilly. Mången gång kom han om qvällen till samma ställe, som Tilly lemnat dagen förut. I rättan tid hann dock denne sednare att sätta öfver Donau och rifva alla dess bryggor. Konungen vände sig till Donauwerth. Hertig Rudolf hade derstädes börjat förbättra stadens redan förut starka fästningsverk; men konungen kom honom för hastigt uppå. Efter två dagars belägring nödgades hertigen taga till flykten. Konungen bemägtigade sig staden, och gick sedan öfver dervarande brygga in uti schwabiska kretsen, hvarest han utan motstånd utbredde sina segrande vapen.




  1. Palmsk. Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. 1 p. 40.