340
SJUTTIONDEANDRA KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID LECH.
Tilly hade emedlertid förenat sig med Maximilian, hvilken till förstärkning medförda flere dels gamla, dels nyvärfvade regementer. Tropparna förlades uti det hörn af Bäjern, som bildas af Lech och Donau. Med tillhjelp af dessa båda floder och en krigshär af tjugutvå tusen man hoppades Maximilian att kunna utestänga fienden, åtminstone från sjelfva bäjerska arflandet.
Vid betraktande af denna fiendens fördelaktiga ställning sammankallade konungen ett krigsråd och begärde dess utlåtande, antingen man borde göra ett försök att oaktadt Tillys närvaro tränga öfver floden, eller också välja en annan väg. Meningarna voro delade. Gustaf Horn yrkade, att konungen borde öfvergifva både Tilly och Bäjern samt tåga till Böhmen och derstädes skingra Wallensteins nyvärfvade troppar och sedan genom Mähren intränga uti Österrike; detta vore säkraste medlet att tvinga kejsaren till eftergift. Att deremot gå öfver den djupa och strida Lechfloden, och det i åsynen af en stark och skicklig fiende, skulle alltid kosta mycket folk, äfven om det lyckades. Men i motsatt lätt inträffade händelse vore hela svenska hären förlorad och utan någon fast stödjepunkt utsatt för den då från sitt bakhåll säkert frambrytande Wallenstein. Denna mening biträddes af de flesta och äldsta öfverstarna; men icke af konungen. Han påstod tvärtom, att man torde begagna den förskräckelse, hvari bäjerska hären blifvit försatt; men deremot sjelf alldeles icke låta förskräcka sig af dess stora antal, hvilket för det mesta utgjordes af bönder, nyss tagna från plogen. Donauwerth vore ju dessutom en god tillflyktsort i händelse af mindre gynnsam utgång; dock hoppades han, att sådant icke skulle behöfvas. Lyckan står dem djerfvom bi! Horn fortfor att försvara sin sats. Hvad,
