skakade betänkligt på hufvudet, och gick tillbaka igen. Bäjerska soldaterna skrattade åt hans försök, och en af dem frågade, om han kunde simma. — Nej, landsman, svarade bonden. Är du då tokig, som vill gå öfver? sade bäjraren; floden är tjugutvå fot djup. — Hur vet du det så säkert? frågade bonden. Jo, svarade den andra, våra officerare mätte honom just i går. — Ack, sade bonden, kan icke någon af landsmännerna gå emot mig ut i strömmen, och sedan med stången draga mig öfver djupet; jag skall gerna gifva honom en half dukat för besväret. En soldat afkastade kläderna och vadade ut i vattnet, likaså bonden, så att man deraf lätt kunde se, huru mycket flodbottnen sluttade på begge sidor. Men då bonden af låtsad räddhåga och oförstånd bar sig för oskickligt åt, sam bäjraren öfver för att hjelpa honom. Den förre begynte då upprepa långa berättelser om sina olyckor, och huru de elaka svenskarna förstört alla hans sädesfält o. s. v. Men då han icke vågade för andra gången gifva sig ut åt djupet och den nakna bäjraren började frysa, sam denne sednare tillbaka igen och lemnade bonden åt sitt öde. Denne återvände, som det tycktes, ganska nedslagen och bedröfvad; men uppsökte snart konungen och lemnade honom de erhållna fullständiga underrättelserna. Gustaf Adolf gaf honom på stället en qvartermästareplats vid rytteriet och dessutom etthundrade riksdaler till nödig utstyrsel.
Med ledning af dessa underrättelser började man straxt det förberedande arbetet. Flere kringliggande bondstugor nedrefvos och af virket sammansattes en mängd starka bockar, med benens höjd lämpad efter vattnets djup. Meningen var att dessa skulle uti floden nedsättas, med plankor beläggas och sålunda bilda den behöfliga bryggan. Invid stranden var på bäjerska sidan en låg sandbank. Konungen lät så afpassa bockarnas höjd, att de nådde endast jemnt öfver vattenytan, hvarigenom hela bryggan blef af den låga sandbanken skyddad mot alla kulor från Tillys längre bort liggande kanoner. Dessa timmerarbeten
