ropade konungen, vi som gått öfver Oder, Elbe och Rhen, ja öfver sjelfva Östersjön, skola vi stanna försagda vid Lechfloden! Besinna, tillade han, att ofta lyckas de svåraste företag, just derföre, att motståndaren anser dem omöjliga. Horn teg, de andra likaså; och öfvergången blef besluten.
Åtföljd af en liten tropp ryttare, red konungen ut för att välja tjenligt ställe till utförandet. Han följde stranden, dock på något afstånd, emedan Tillys på andra sidan stående kanoner ofta tvärt öfver strömmen skickade kulor efter de svenskar, som visade sig. Länge red konungen förgäfves, ty floden, flytande rakt fram mellan sumpiga stränder, lemnade intet tillfälle till öfvergång. Ändteligen visade sig ett passande ställe. Strömmen gjorde en böjning åt vestra sidan, bildande derigenom på den motstående likasom en udde eller halfö. Vestra stranden var dessutom vid pass elfva fot högre än den motsatta. Dessa fördelar ville konungen begagna, men fann vid närmare undersökning, att Tilly, som sådant förutsett, hade redan besatt den gent öfver liggande stranden. Detta förargade Gustaf Adolf; men det afskräckte honom icke. Hör hit gossar, ropade han åt några af betäckningen, femtio riksdaler åt den, som skaffar mig säker underrättelse, huru djup floden är der borta vid böjningen! Ryttarne redo ditåt, men kunde ej nalkas stranden för den på andra sidan liggande fiendens eld. Då framträdde en dragon och begärde tillåtelse att, förklädd som bonde, gå dit och undersöka läget. Konungen biföll, dolde sina ryttare och ställde sig sjelf på en aflägsen höjd för att med kikaren betrakta uppträdet. Om en stund kom dragonen ut ur en närbelägen by, alldeles förklädd till bonde och bärande en lång stång på axlarna. Han gick rakt till det anvista stället, och ropade åt bäjerska soldaterna och bad, att de skulle hjelpa honom öfver. Då de icke kunde efterkomma denna önskan, gjorde han sjelf ett försök att vada öfver, och gick ut i strömmen, tills vattnet stod honom till medjan, allt jemnt kännande för sig med stången. När slutligen strömmen blef för djup, stannade han,
