Sida:Gustaf II Adolf.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
344
TRÄFFNINGEN VID LECH.

Trehundrade finska fotknektar voro de första, som skickades öfver; de skulle på motsatta sidan uppkasta en förskansning till broändans försvar, och åt hvar och en lofvades 10 R:dr i belöning. Endast försedde med hackor och spadar sprungo de öfver den ögonblicket förut färdiga bryggan och började straxt sitt arbete. Tilly, som i det längsta ville undvika att sända sitt folk ned i det förödande kulregnet, fördubblade kanonelden och besvarades på samma sätt af svenskarna, hvilka dock i allmänhet sköto både fortare och bättre. För att denna gången serdeles lifva dem, gick Gustaf Adolf sjelf till kanonerna, riktade och aflossade med egen hand vid pass sextio skott. Dundret af det ömsesidiga skjutandet var så förfärligt, att hela jorden darrade, och dånet trängde flere mil djupt in uti Bäjern. Svenskarna riktade sina kulor icke blott mot fiendens förskansningar, utan slutligen också mot den förut omnämnde skogen, och det icke utan framgång. Grenar, toppar, till och med tjocka slammar blefvo hvarje ögonblick afslagna och förorsakade i fallet både skada och förvirring bland de derunder stående tropparna. Finnarna hade emedlertid fått sin skans färdig, och erhöllo förslärkning af 300 landsmän under Karl Gustaf Wrangel, hvilken härstädes utförde sin första vapenbragd. Vid samma tid hade också hertig Bernhard straxt ofvanföre funnit ett vad, der han, ålföljd af en hop finnska ryttare, sprängde öfver och angrep fienden i sidan, hvarjemnte fotfolket började tåga öfver bryggan. Tilly skickade nu Altringer ned för att tillbakadrifva anfallet. Men så snart bäjrarna nalkades stranden och den mördande elden från konungens batteri och Wrangels finnar, stannade de och drogo sig tillbaka. Allringer sprang fram och förde dem åter mot fienden; men i detsamma flög en kanonkula så tätt förbi hufvudet, att han sanslös störtade till jorden, och bäjrarna ryggade för andra gängen. Då framträdde ur förskansningarna Tilly sjelf, åtföljd af sina gamla walloner. Men äfven dessa studsade tillbaka för det mördande kulregnet. Då hastade Tilly fram i spetsen, fattade sjelf en af fanorna och gick rakt emot fienden. Wallonerna följde, men