Sida:Gustaf II Adolf.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
345
TRÄFFNINGEN VID LECH.

om några minuter träffades den gamle fältherren af en falkonet-kula, som krossade benet och kastade honom sjelf till marken. Wallonerna drogo sig tillbaka, dock bärande med sig den älskade anföraren. Denna händelse försatte hela hären uti villervalla och overksamhet. Tilly och Altringer lågo sårade och sanslösa; och ingen, icke ens kurfursten sjelf, visste hvad man borde företaga. Lyckligtvis doldes förvirringen af det inbrytande mörkret. Gynnad af denna omständighet, aftågade kurfursten med hela sin här, lemnande vid pass tvåtusen döda på fältet[1].

Svenskarna förblefvo hela natten orörliga, hvar på sin plats, men tidigt följande morgonen skickades Nils Brahe med gula regementet att undersöka fiendens ställning. Han fann lägret tomt. Konungen skyndade dit och utropade vid betraktandet af Tillys fasta förskansningar och fördelaktiga ställning: Om jag hade varit hertig af Bäjern, aldrig hade jag lemnat en sådan plats och öppnat mitt land för fienden; nej icke ens om en kanonkula borttagit skägget och halfva hakan dertill.

Detta var gamle Tillys sista strid. Från slagfältet fördes han i kurfurstens egen vagn till Ingolstadt. Skakningen under den långa vägen förorsakade så svåra plågor, att han ofta förlorade sansningen och de åtföljande trodde flere gånger hans sista stund vara kommen. Han uppnådde likväl staden, der en okunnig fältskär, under bemödandet att taga ut benskärfvorna, förorsakade honom olidliga plågor. Men högre än all kroppssmärta beklagade han sin olycka, att hafva öfverlefvat nederlaget vid Breitenfeld, eller att icke hafva hunnit utplåna denna skymf. Kurfursten satt ofta hela timmar vid sängen, tröstande, fast sjelf försänkt i sorg. Tilly rådde honom, att på intet villkor skilja sig från kejsaren, och att göra allt möjligt för bibehållandet af städerna Ingolstadt och Regensburg, serdeles Regensburg. På sådant sätt uthärdades femton dagar, under nästan outhärdeliga plågor. De

  1. Enligt en annan uppgift skedde öfvergången längre åt söder öfver en ö, som är belägen midt uti floden.