Sida:Gustaf II Adolf.djvu/354

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
346
TRÄFFNINGEN VID LECH.

slutades ändteligen den tjugonde April, då Tilly dog, lemnande sin ringa förmögenhet till delnings emellan sina gamla walloner och en älskad brorson, sitt minne åter till efterverldens odelade beundran.

Denna Gustaf Adolfs nya och oförmodade lycka och hans enda motståndares, den gamle Tillys död, väckte hela Europas förvåning och hos katolikerna häpnad och förskräckelse. Släpp ned täckelset, skådespelet är slut! sade en af kardinalerna, och nästan på samma sätt betraktade Maximilian sjelf sin ställning. I största hast förde han gemål och skatter i säkerhet, drog sedan tropparna, efter Tillys råd, till Ingolstadt och Regensburg; men nödgades dervid lemna land och hufvudstad öppna för segraren. Sjelfve kejsaren började frukta, att den förhärjande strömmen nu ändteligen skulle komma äfven till hans länder. Frankrike, redan förut afundsjukt, blef det än mera. I sanning, sade Ludvig, det är hög tid att sätta en gräns för den der Götens utsväfvande företag. Serdeles kinkigt blef Frankrikes förhållande till Bäjern. För att locka dess furste från Österrike hade kardinal Richelieu lofvat att beskydda honom emot hvem som heldst. Nu i nödens stund ville Maximilian, att Richelieu skulle fullgöra sin förbindelse; men denne fruktade att stöta sig med den segrande Gustaf Adolf, och lemnade derföre kurfursten i sticket. Franska sändebudet i München ville likaväl göra sitt bästa och reste till konungen samt begärde åt kurfursten en fullkomlig neutralitet, förebärande allehanda mer eller mindre rimliga skäl, t. ex. att Tillys anfall mot svenskarna i Bamberg hade blifvit företaget mot kurfurstens befallning; att denne sednare städse talat med mycken aktning om svenska konungen o. s. v. Men Gustaf Adolf svarade: Jag känner nog kurfursten och hans prestknep. Han hur en dubbel tröja och vänder ut än den blå, än den röda sidan, allt efter som omständigheterna fordra. Men han må blanda färgerna, huru som heldst; konungen i Sverge skall han dock icke bedraga. Nu började sändebudet att med en temligen djerf ton omtala, med huru mycket missnöje franska konungen skulle se sin