Iwanogorod, Jama och Koporie, samt alla anspråk på Liffland, och dessutom 20,000 rubel. Sverge deremot nedlade Karl Filips anspråk, erkände Mikael Romanow som storfurste och återlemnade de eröfrade fästena Ladoga, Nowgorod, Stara-Russa, Porchow och Augdow. Freden afslutades på svenska sidan af Jakob De la Gardie, Arvid Wildman och Henrik Horn, en broder till Ewert Horn. Ryssarna voro vana att anse De la Gardie som den förnämsta man i Sverge näst efter konungen. Såsom äldre i rådet måste deremot Henrik Horn vid fredsunderhandlingarna egentligen taga plats öfver De la Gardie; men denne vägrade sådant, dels af stolthet, dels föregifvande, att genom en sådan nedsättning skulle hans anseende och inflytande hos ryssarna minskas och freden derigenom fördröjas. Henrik Horn gaf efter af vördnad för De la Gardies bragder och för att ej genom enskilda tvister förspilla det allmänna bästa; och freden blef på ofvannämnde vilkor afslutad.
Nu var således det andra af de från Karl den nionde ärfda krigen slutadt, och det genom en så utmärkt hedrande och fördelaktig fred. Glädje och fröjd uppfyllde hela riket, äfven tacksamhet och kärlek mot den unga konungen. Denne var sjelf ganska tillfredsställd öfver den lyckliga utgången. Han föreställde ständerna, huru många ymniga landskap, fiskrika och för handel välbelägna strömmar uti denna fred blifvit med riket förenade. Sverge hade nu genom Narwa- och Newa-strömmarne portarna öppna att drifva sin egen handel; men kunde när som helst tillsluta dem för ryssarna. Dessa sednare voro så fullkomligt stängde från Östersjön, att de till dess vatten icke kunde utskjuta en båt en gång. Dessutom var gränsen blifven mera beqvämlig att försvara. Ingermanland skyddades af Peipus och Narwaströmmen; Finnland, Sverges förstuga, af Newafloden och den breda Ladogasjön, öfver hvilket dike ryssarna icke så lätt skulle kunna hoppa. Med verklig siareblick förutsåg konungen de faror, hvarmed Ryssland i framtiden hotade Sverge, serdeles om det kunde få fast fot vid Östersjön. I bref till Axel
