Sida:Gustaf II Adolf.djvu/370

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
362
GUSTAF ADOLF I LANDSHUT.

många och betydliga penningesummor, som jag dels ur mitt eget rikes fattiga skattkammare måst förskjuta, dels af Tysklands rika borgare till låns utkräfva. Detta allt må bevisa, att icke egen fördel utan de protestantiska folkens allmänna bästa är föremålet för allt mitt bemödande.

Konungen insåg emedlertid, att vid Ingolstadt kunde för närvarande ingenting uträttas. Han bröt derföre upp och vände sig inåt Bäjern. Banér betäckte återtåget.

Knappt hade svenskarna aflägsnat sig, förr än innevånarna skyndade ut att bese det öfvergifna lägret. Man upptäckte bland annat äfven det ställe, der konungens skjutna häst var nedmyllad. Borgrarna gräfde upp honom, afdrogo och uppstoppade huden samt ställde den uti sitt tyghus såsom ett minne af den dag, då den öfverallt segrande konungen af Sverge besåg, men icke besegrade det oöfvervinneliga Ingolstadt.




SJUTTIONDESJETTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I LANDSHUT.

Innevånarne i södra Schwaben och ännu mera uti Bäjern äro katolska läran ifrigt tillgifne, och hade under de förra åren föga lidit af krigets olyckor. Så mycket mera förvåning och bitterhet väckte svenskarnas uppträdande i dessa trakter. De okunniga bönderna gjorde sig besynnerliga föreställningar så väl om det främmande folket, som om dess konung; de förra kättare, lappar och förhäxade finnar, föga bättre än hedningar; deras konung, kättarefursten, sjelf förtrollad och segrande genom ett af mörksens furste förtrolladt svärd. De intogo i kyrkobruken en bön, att Gud täcktes bevara dem för deras arffiende, den svenske djefvulen. När nu svenskarna, redan