han ut för att i sådan afsigt taga belägenheten i närmare ögonsigte.
Uti fästningen fanns en gammal kanon, kallad Fikonet, hvars egenskap att skjuta både långt och säkert var med protestanternas skada ryktbar alltsedan schmalkaldiska kriget. Styckjunkaren vid nämnde kanon såg ute på fältet en man, ridande på en stolt springare, och omgifven af flere likasom uppvaktande följeslagare; det var konungen. Se der, sade han, rider säkert en förnäm herre! Men jag skall straxt göra slut på hans resa; hvarvid han riktade och afsköt Fikonet. Kulan träffade hästen och kastade honom jemnte konungen till marken, båda öfverhöljda af mull och blod. Svenskarna störtade förfärade dit; men konungen var lyckligtvis oskadad. Han ryckte sig undan den krossade hästen och steg upp, sägande: Ännu är äpplet icke moget. Mindre lycklig var unga markgrefven af Baden-Durlach, hvilken straxt efteråt för en kanonkula mistade hufvudet.
Sedan konungen återvändt till lägret, samlades i hans tält flere af höfdingarna, dels beklagande unga markgrefvens död, dels bedjande konungen mindre blottställa sitt för det allmänna så dyrbara lif. Gustaf Adolf svarade: Både den unga markgrefvens beklagansvärda död, och den kula, hvilken i dag var så nära att sluta mitt eget lif, och likaledes många hennes ännu närgångnare företrädare; allt erinrar mig, att jag likasom hvar och en bland mina soldater är underkastad den gamla lagen: Menniska, du måste dö! från hvilken lott hvarken min höga börd, konungsliga krona eller segerrika vapen befria kunna. Jag lemnar mig derföre helt och hållet i Guds hand, hvilken, om det behagar honom taga mig bort, visserligen skall uppväcka en annan och värdigare försvarare för sin rättvisa sak. Dessa mina mödor och många lifsfaror må deremot tjena till vederläggning af de fiendtliga tungor, hvilka utsprida, att ändamålet för mitt krig är egen ärelystnad och girighet, icke Tysklands frihet. Men jag tager häruti till vittnen, först Gud och mitt eget samvete, sedan de fördrifna furstar, jag återinsatt; de
