Sida:Gustaf II Adolf.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
381
WALLENSTEIN ÅTERGÅR I KEJSARENS TJENST.

6:o Konfiskationsrätten uti riket skall helt och hållet tillhöra hertigen, med förbigående af så väl kejserliga hofrådet, som rikskammarrätten i Speier.

7:o Uti alla lifssaker äger hertigen af Friedland ensam och uteslutande magt och myndighet. Äfven kejsarens frihetsbref gälla icke utan hertigens bekräftelse.

8:o Frihetsbref för förfallen egendom får endast hos hertigen sökas och af honom utfärdas. Kejsaren är allt för mild och ger frihetsbref åt hvar och en, som har en vän vid hofvet. Så försvinna de medel, af hvilka krigsfolket skulle soldas och underhållas.

9:o Vid den förr eller sednare blifvande friden skall hertigens af Friedland bästa bevakas, äfven i afseende på Mecklenburg.

10:o Hertigen af Friedland skall förses med hvad nödigt är till härens underhåll och krigets fortsättande.

11:o Österrikiska arfländerna skola stå honom öppna, så till genomgång som återtåg.

Eggenberg häpnade vid genomläsandet af dessa villkor och började göra invändningar; men Wallenstein afbröt dem straxt och bestämdt. Eggenberg måste resa utan att kunna afpruta den minsta punkt. Vid hans ankomst till Wien, undertecknade Ferdinand straxt och till allas förvåning de förelaggda villkoren. Han dolde dervid djupt sina tänkesätt, yttrande hvarken välbehag eller missnöje; men det är ej svårt att gissa de känslor, som derunder herrskade i hans bröst.

Det var mot slutet af April, som öfverenskommelsen mellan kejsaren och Wallenstein träffades. Straxt derefter vände sig den sednare mot den i Prag liggande saxiska krigshären, och inom tre veckor fanns deraf icke en enda soldat inom Böhmens gränsor.