Sida:Gustaf II Adolf.djvu/390

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

382


ÅTTIONDE KAPITLET.
WALLENSTEINS FÖRENING MED KURFURSTEN AF BÄJERN.

Emellan Wallenstein och kurfursten af Bäjern hade redan i många är varit en bitter fiendskap. Den härledde sig först från Maximilians vägran att emottaga Wallenstein i sin tjenst, och ökades än ytterligare af den sednares öfvermod och den förres afund. På riksdagen i Regensburg var det derföre Maximilian, som i spetsen för de andra furstarna ifrigast yrkade och slutligen genomdref Wallensteins afsättning, och det var samma Maximilian, som sedan lika ifrigt motarbetade hans återställande. Å andra sidan hade Wallenstein genom sitt öfvermodiga uppförande icke mindre retat Maximilian, och han aktade icke ens nödigt att dölja sin fiendtliga sinnesstämning mot denna furste. Maximilians och Wallensteins oenighet var allmänt känd uti hela Tyskland.

Då Gustaf Adolf om våren 1632 vände sig mot Donau, begärde kurfursten att erhålla hjelp af den under Wallenstein just då uppsatta kejserliga krigshären. Men ännu hade man icke hunnit sluta underhandlingarna, huruvida denne fältherre skulle mottaga befälet eller ej, och Ferdinand kunde således vid hela saken ingenting göra. Maximilian ville dock högst ogerna mottaga understöd af sin förklarade fiende, tillgripande snarare hvad annat medel som heldst; och det var nu som han genom Tillys skicklighet, sin egen krigsstyrka och Lech- och Donaufloderna sökte stänga Gustaf Adolf från bäjerska arflandet. Förgäfves. Tilly föll, och floder och härar besegrades. Maximilian sökte genom Frankrikes bemedling hejda segraren; men lika förgäfves. Sändebudet måste med oförrättadt ärende vända tillbaka, under det Gustaf Adolf oupphörligt tågade framåt. Det återstod för Maximilian ingen annan räddare än Österrike. Han skref till kejsaren, han skref till Wallenstein sjelf och omtalade, huru