Sida:Gustaf II Adolf.djvu/400

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
392
SKÄRMYTSLINGAR KRING STADEN.

svenska ströfpartierna mycken skada af de kringsvärmande kroaterna, öfverlägsna till antalet och försedda med snabbare hästar, lyckades det dessa sednare att mer än en gång öfverraska och nedhugga de förra; och det var derföre icke utan anledning som kroatanföraren Isolani fick tillnamnet svenskarnas gissel. Ändteligen föll det Gustaf Adolf in att i dessa förhållanden använda samma medel, som han i slaget vid Breitenfeld och ofta annorstädes hade med fördel begagnat. Han lät nemligen sina ryttare åtföljas af en hop fotknektar, hvilka med pikar och muskötteld mottogo de anfallande kroaterna. Detta lyckades förträffligt. Sedan de sistnämnde några gånger med egen och betydlig förlust erfarit, att denna nya uppfinning begagnades äfven vid ströfpartierna, började de visa mycket mindre stridslystnad än förut. Flere dagar gingo förbi utan något enda företag, och Isolani var högst missnöjd och förargad, både öfver sysslolösheten och öfver de lidna förlusterna, serdeles den vid Burgthan, och detta så mycket mer, som han för sina förut gjorda tjenster nyligen af Wallenstein till skänks erhållit 4000 riksdaler och en präktig spansk gångare. Han ville visa sig förtjent af en sådan belöning och red åter ut med sina kroater, öfverföll någre svenska ryttarehopar, nedhögg trehundra, dref de öfriga på flykten och återkom med tvenne eröfrade fanor till lägret. Han blef straxt bjuden till middag hos Wallenstein. Efter måltiden framtogos tärningarna och Isolani, berusad af seger och vin, spelte bort den förut erhållna penningesumman samt slutligen också den spanska gångaren. Wallenstein uti inre rummen blef underrättad derom och lät sin hofmästare på ögonblicket åt Isolani framlägga tvåtusen dukater. Denne sprang upp och in till hertigen för att förklara sin tacksamhet. Under samtalet nämnde Wallenstein likasom af en händelse, det han fått höra, att svenskarna väntade en betydlig fora från Würzburg. Isolani, utan att säga ett enda ord, gick ut, steg med sina kroater till häst, uppsökte foran, nedhögg tvåhundrade af betäckningen, förjagade de öfriga,