Sida:Gustaf II Adolf.djvu/403

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
395
GUSTAF ADOLFS TAL.

ett uppförande, värdigt en kristlig krigare. Sådant har icke edert varit! — Om i knoten, om i ären nog gud- och äreförgätna, att öfvergifva eller kan hända till och med att göra uppror emot mig; välan, då skall jag taga med mig mina svenskar och finnar och försvara mig till yttersta blodsdroppan; och hela verlden skall se, huru jag, som en kristlig konung, heldre vill uppoffra mitt lif, än genom laster och brott befläcka utförandet af det heliga värf, Herren mig ålaggt.

Jag beder eder för Guds barmhertighets skull, gån till eder sjelfva och ransaken edra hjertan! Icke tadlar jad edert förhållande uti striderna. Det har alltid varit sådant som det anstått redliga och rättskaffens krigsmän; och jag står till eder derföre uti en förbindelse, som jag aldrig skall förneka. Välan, vid denna eder vunna ära, vid edert hjerta, samvete och fädernesland besvär jag eder att också förbättra edert öfriga uppförande och besinna, att i derföre en gång skolen aflägga räkenskap inför den allseende domaren!

Hela församlingen stod häpen och stum, mången med tårar i ögonen. Just i detsamma framkom en bonde och klagade, att soldaterna bortröfvat hans ko. Gustaf Adolf efterfrågade våldsverkaren; bonden förde honom genom lägret och visade slutligen det tält, hvarvid den förlorade kon ännu stod bunden. Gerningsmannen, en korporal, framkallades. Efter ett kort förhör fann konungen angifvelsen grundad. Han fattade den bäfvande brottslingen vid hufvudet, och sade: Kom min son! Det är bättre, att jag straffar dig, än att Gud för din skull straffar icke allenast dig, utan ock alla oss andra; hvarpå han öfverlemnade honom att genast föras till galgen.